Var blev du av Bernadette av Maria Semple

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka - Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga...och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. :-)

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika "rakt på". Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här...och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts "grabbig" och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!

Nathalie - en delikat historia

Sekwas presentation av Nathalie - en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
"I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek"

Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med "humoristisk saga" och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!

Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen...jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken...

Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film...MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.

Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.

Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.

David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.

Krokodilernas gula ögon - Fransk feelgood som ger mersmak

Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!

Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.

I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
  
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att "den är myllrande och  underhållande, men med tuggmotstånd". Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.

Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn :-) Den var "tam" och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.

Kan inte låta bli:-) -Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel :-) och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar:  ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.

Major Pettigrews sista chans

"Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar", går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.

Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från "En karl för sin kilt", som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker...och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett "Morden i Midsommer"-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Engagerande om Nigeria - Små solfåglar långt borta

Jag retade upp mig så i går kväll att jag hade svårt att sova. Dels över recensionen i Litteraturmagazinet där Små solfåglar långt borta, av Christie Watson, skrevs ner så totalt och dels över att jag glömt att blogga om just den boken. En av de största läsupplevelserna i år för mig! Tänk att smaken kan vara så olika.

"Läsning för dem som älskade En halv gul sol och Flyga drake", skriver Damm förlag på sin sida. Jag håller med. Engagerande och medryckande skrivet om människor som det är lätt att känna med, och samtidigt behandlar böckerna aktuella och svåra konflikter i länder som västvärlden inte vet så mycket om. Själv anser jag att det finns inget bättre sätt att få i sig kunskap än via en bra skönlitterär berättelse. Böcker behöver inte alltid vara problematiserande och analytiska.Vill man läsa sådana kan man ju välja annat än skönlitteratur.Jag har mycket svårt att förstå hur man INTE kan bli nyfiken och engagerad av Små solfåglar långt borta...bara själva titeln i sig gjorde mig nyfiken.

Att bokens perspektiv är uitfrån en tolvåring har jag heller inget emot. Jag fattar tycke för huvudpersonen Blessing från första sidan och det är intressant att få höra berättelsen ur hennes synvinkel. Kanske är det ett uttänkt grepp att skildra historien utifrån ett barns perspektiv? Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Little Bee, av Chris Cleave. Den boken beskriver också situationen i Nigeria ur en ung flickas ögon. Helst hade jag velat läst Små solfåglar långt borta innan Little Bee så att jag hade bakgrunden med mig. Är det en slump att det alltid kommer ut två böcker samtidigt som liknar varandra och behandlar ungefär samma tema?

Blessings familj är minst sagt lite brokig och inte helt synkad, men ändå så skön! Jag blir nästan kär i familjen och  jag saknar dem när jag lägger ifrån mig boken. I den despotiske morfadern, som Kåkå tycker är obehaglig, ser jag en rädd liten man som försöker gömma sig bakom en patriarkalisk samhällsstruktur utan att lyckas riktigt. Genom den hårda fasaden skiner hans mildhet och stora kärlek till familjen igenom. Bland annat efter att han tvingat fram ett allergianfall hos Blessings bror. Då är det morfadern som alltid ser till att ha allergimedicin hemma :-) Jag kan rent utav se att han innerst inne är god och att han bara är familjens marionett. De riktiga makthavarna och de driftiga i familjen är kvinnorna.

Att för fattaren vill framhålla att kvinnorna är en kraft att räkna med går inte att ta miste på. Det går till exempel att dra parralleller till de medborgarrättskämpar som fick dela på Nobels fredspris förra året. Boken visar också på att det är kvinnorna som är viktiga genom att betona frågor som omskärelse och behovet av bättre förlossnings- och sjukvård

Amnesty driver just nu en kampanj för att påverka oljeindustrin och dess påverkan på miljön och samhället i Nigeria. Att det just nu har kommit ut två böcker på svenska om Nigeria verkar vara mer än tanke än en ren slump. Inte mig emot.

Och var kommer feelgooden in i allt det här hemska. Jo...de varma relationerna mellan familjemedlemmarna trots det hårda livet gör en varm i hjärtat...och att det finns hopp i allt elände...

Så...Kåkå...har vi verkligen läst samma bok? :-)

Ta hand om min mor ...och persimoner

Jag har nyligen läst klart Ta hand om min mor som utspelar sig i Sydkorea. Den tilltalar min Asien-ådra. I korthet handlar boken om en familj där modern helt plötsligt försvinner. Hon och maken tappar bort varandra på en tunnelbanestation och efter det försöker alla i familjen att hitta henne. Man får följa en familjemedlem åt gången och får genom dem lära känna den försvunna kvinnan, som hela familjen mer eller mindre ha tagit för given. Först när hon är borta märker de hur mycket de uppskattat henne. Fram växer en bild av en kvinna som har försakat mycket av sig själv för att sin familjs välbefinnande, samtidigt så visade hon sig vara stark när det verkligen gällde. Hon hade även ett eget liv på sidan om familjen, som ingen i familjen visste något om. En människa är komplex och det är inte alltid man ser alla sidorna. Även mödrar är människor!

Berättelsen är långsam och det händer inte särskilt mycket, men jag gillar dess uppbyggnad och själva stämningen i boken. Min nyfikenhet på vardagslivet i ett annat land får också sitt. Man får bla läsa om deras släktträd på gården, förfädersdagarna som måste firas, samt hur gamla traditioner möter nya.

Det är alltid roligt när man får lära sig något nytt, och jag gillar speciellt när jag får upp ögonen för någon ny maträtt eller frukt, som jag förr inte hade en aning om att de fanns. Så var det även i Mr Alis äktenskapsbyrå. Där måste jag nästan utfärda dreggelvarning! :-) I Ta hand om min mor reagerar jag på persimoner som äts i tid och otid. Den frukten dyker även upp i Major Pettigrews sista chans, som jag läser just nu. Jag frågade en vän med rötter i Japan om hon visste vad det var för frukt. Hon åt den ofta sa hon och hennes japanska släktnamn råkade ha fått sitt namn efter just den frukten. Sammanträffande! Så nu bara måste jag iväg och köpa persimoner och smaka. :-)

Kyung-Sook Shin tilldelades tidigare i år litteraturpriset Man Asian. Hon var den första sydkoreanska författare och kvinna som mottagit det priset. Hon tävlade bla med Murakami och det vill ju inte säga lite om hon fick priset med en sådan medtävlare.

Kanske en bok att köpa till sina syskon, att ge sina barn på morsdag eller helt enkelt till den som gillar böcker som utspelar sig i Asien. Jag kan tänka mig att den skulle bli bra som film. Få se om jag får rätt!

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson...men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno...men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 

Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en "maskrosunge" som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 

Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också....vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för "hat". Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 

En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Drömmarnas sjö

Drömmarnas sjö av Kim Edwards var lite trög i början, men jag gillade stämningen från första raden och sen rullar det på allt fortare ju fler sidor jag läste och nu med bara några sidor kvar vill jag att den aldrig ska ta slut. Tänk dig en miljö från Dawson creek, ett mysterium a la Den trettonde historien, en släkthistoria av bästa amerikanska snitt, en gammal pojkvän och tillika glaskonstnär och en kärlekshistoria som börjar i Murakamis Tokyo, vindlar förbi Indonesien och....ska smyga upp i sängen och läsa slutet nu. 

Little Bee av Chris Cleave - Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: "En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen".

Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!

Samtidigt på ett tak i Chinatown

Samtidigt på ett tak i Chinatown av Ingrid Rudefors var riktigt bra faktiskt. Och jag skriver faktiskt, för jag brukar inte var så förtjust i svenska samtidsskildringar. Jag gillade själva historien, upplägget och känslan av att vara i New York skulle inte kunna vara starkare...utan att man var där. Som en fåtöljresenär jag är läser jag gärna böcker där det verkligen känns som att man är på den plats som beskrivs.

Jacobs värld

Jacobs värld av Jodi Picoult

är spännande som en thriller och samtidigt lär man sig mycket om aspergers syndrom. Precis som när en bok är som bäst, underhållning och kunskap i ett. Picoult skriver ofta om problem i vår samtid och man anar att det ligger en massa informationssamlande bakom bokens tillkomst.

Jag fastnade på första sidan för Jacob och hans familj och läste den snabbt under julen. Picoult visar att det med ett funktionshinder inte bara följer problem, utan bara ett annat sätt att leva och massor av kärlek. Det är den känslan som finns kvar efteråt. Att ha gula, röda och blå dagar när man bara äter mat med den färgen och klär sig efter dagens färg låter nästan lite charmigt...kanske något man ska testa? :-)

Syskonmakaren

Syskonmakaren av Lisa Jewell passar perfekt att läsa under julen med en pralin-ask i närheten. Man bara flyter fram i texten och ibland får jag nästa nypa mig i armen för att påminna mig om att jag inte ser en utmärkt brittisk tv-serie, utan att jag läser en bok. Kan en bok få bättre omdöme än så?

Jag har nog läst alla Lisa Jewells böcker som har kommit ut på svenska. Våga flyga är nog den som jag gillar mest...eller gillade mest... nu har Syskonmakaren puttat ner den till andraplatsen. Det här är feelgood när den är som bäst. Den har allt jag önskar: en bra berättelse som slingrar lite lagom, intressanta karraktärer som man känner med, brittisk stadsmiljö och flyt som inte är av denna värld.

Nu har jag inte tid att blogga mer...måste krypa ner i soffan och läsa klart boken...och sluka ännu en pralin.

Sköra bestar

Sköra bestar av Tawni O'dell är en sådan där bok som jag inte vill skriva om för att jag är rädd att förminska upplevelsen av den. Jag är också rätt säker på att mitt blogginlägg inte kan beskriva boken så väl som den förtjänar.

Jag gillade författarens andra böcker, Ivans återkomst, Avvägar och Kära syster så jag hade höga förväntningar när jag började på Sköra bestar och jag kan säga jag fick rätt även denna gång. Jag kommer att bära med mig berättelserna om det två bröderna och den äldre kvinnan som tog hand om dem. Om hennes kärlekshistoria med den spanske tjurfäktaren, en kärlekshistoria som fortsatte även efter döden. Om hur helt okända människor kan komma att betyda så mycket för varandra och att det inte alltid är blodsband som gör att man hör ihop.

Bara att gratulera er som inte har läst Sköra bestar än!

Vända blad

Wow!! Inte ofta man får den känslan när man just har läst sista sidan av en bok. Jag hade mycket höga förväntningar på Vända blad efter att många bokbloggare har hyllat den. Till en början förstod jag inte riktigt varför...men nu så... Den är så där härligt fransk...som bara franska böcker och filmer kan vara... förstår någon vad jag menar? Ja, i alla fall så var det befriande att läsa en bok som inte byggde på en kärleksrelation och att man aldrig var riktigt säker på hur det skulle gå.

Jag blir allt mer imponerad av Sekwa förlags utgivning. Förlaget ger ut franskspråkig litteratur på svenska och ger samtida, kvinnliga författare företräde. Bla Castillion som jag gillar ges ut av Sekwa, liksom Agnes Desarthe. Flera böcker som jag ser fram emot att läsa kommer därifrån, bla Huset du älskade och Underjordiska timmar.

Vänskapsband

Jag läste Elizabet Nobles förra bok Vad mina döttrar bör veta under semestern på Mallorca,, efter att ha gluttat på den länge på jobbet. Alldeles lagom lättläst semesterlitteratur. Jag tog så klart inte med biblioteksboken till stranden utan köpte pocketvarianten, som blev smutsig och full med sand. Den var helt okej, men inte så att det gjorde mig något att slänga den efter läsningen. (Maken hittade den i sopsorteringen och tog hem den

igen :-))

När jag märkte att Noble hade gett ut boken Vänskapsband tänkte jag vänta med att låna den, men så var jag sugen på något lättläst och lånade den. Den handlar om en charmig blandning grannar i ett hus i New York. Alla befinner de sig i olika stadier av kärleksrelationer. Det var många namn att hålla reda på till en början, men eftersom Noble är bra på personskildringar flöt det på bra efter ett tag.

Boken gav väl inget bestående intryck, men för den som är ute efter en lättsam charmig historia - så ja visst! Jag skulle beskriva författarens stil ungefär som en blandning av Marian Keyes och Maeve Binchy.

Twinkle twinkle

Twinkle twinkle av Kaori Ekuni stötte jag på när jag plockade fram böcker på temat Japan på jobbet. Framsidan har ett lockande omslag och jag blev nyfiken på den så fort jag läst på baksidan.

Sedan något år tillbaka är jag en inbiten Murakami-fan och har blivit ännu mer lockad av Japan. Gissa vad glad jag blev när jag hittade denna bok, som påminner mycket om Murakami i tonen....och som inte är lika omfattande när det gäller sidantal som många av Murakamis böcker.

Boken handlar om en kvinna med psykiska besvär och alkoholproblem. Hennes föräldrar arrangerar ett äktenskap med en läkare, som är homosexuell. Båda känner sig som medbrottslingar, men trots det så trivs de med sitt äktenskap.

Boken "är en varm berättelse om unga människors kamp för att under ovanliga omständigheter skapa en fungerande tillvaro" står det på baksidan. Tydligen anses den som en kultbok i Japan och har filmatiserats. Jag tar gärna emot tips på liknande böcker.

Sju jävligt långa dagar

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. En helt jävla underbart rolig bok! Judd finner sin fru i säng med chefen och det beskrivs med de här orden: Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans... Visst kan man bara bli nyfiken på en sån mening?! Ingen lär bli besviken! Jag kan väl avslöja en detalj...jag kommer alltid att tänka på den här scenen när jag ser tårtljus :-)

Judd och hans familj ska sitta shiva, en judisk sorgevecka för sin döde far. Det är inte bara de enligt traditionen låga stolarna, som ställer till det. Medans släkt och vänner strömmar in kommer både ett och annat gammalt familjegroll upp på bordet.

Jag gillar Troppers sätt att skriva. Torr, svart humor blandat med helt otroligt roliga scener. Det är lätt att se familjen framför sig och jag blir inte förvånad om den här berättelsen snart dyker upp på bioduken. (Vilket förresten de flesta böcker brukar göra nu för tiden...). Man får följa alla familjemedlemmars liv och de flesta hinner ta en ganska stor vändning innan sista sidan.

Som jag skrev om hans tidigare bok Konsten att tala med en änkling så kan jag bara hurra över att det nu finns en värdig lärjunge till Nick Hornby. Grattis till er som inte har läst den än!

Grabben i kuvösen bredvid

Jag ramlade över Grabben i kuvösen bredvid på jobbet och blev helt fast. Jonas Helgesson skriver om fula handikappshjälpmedel som han skrotade redan tidigt i sitt liv. Om att han erbjöds bruna fula skor fastän han ville ha blå. Men det fanns bara bruna handikappsskor.

Han ville inte bara vara cp-Jonas och i den här boken visar han att han lyckats mer än väl att uppfylla in önskan. Han skriver så roligt att jag skrattar högt. Han utmanar också fördomar...för även om jag inte vill ha det så har jag det...som alla andra... Även om jag aldrig skulle prata bebisspråk med en människa med funktionshinder så får man sig en tankeställare av den här boken. Jag avundas också Jonas kraft! Han klarar ju allt och lite till. Jag blir inte förvånad om han en dag står på Mount Everest topp!

Annonsflickan från Odessa

Annonsflickan från Odessa var en överraskning för mig. En blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska lät lovande. Den var mer än lovande och efter den har jag haft svårt att hitta någon ny bok och får inte fart på läslusten. Boken handlar om en ung kvinna i Odessa som får arbete på ett företag som sysslar med import. Ett av villkoren är att hon ska ligga med chefen...men hon lyckas ta sig ur situationen. Hon tar även arbete på en datingfirma där desperata amerikanska män söker fattiga desperata ukrainska kvinnor, vars dröm är att lämna Ukraina och leva i det rika Amerika. Samtidigt har hon en maffiaboss i hälarna.

Det kan låta som en ytlig historia, men den beskrev livet och kulturen i Odessa så att min nyfikenhet väcktes. Bland annat kan jag inte släppa tanken på att testa att dricka te med hallonsylt i, vilket huvudpersonen ofta gjorde i boken. Jag har hört att det fungerar som en sorts efterrätt. Att ojämna tal räknas som lyckotal och att ingen skulle komma på tanken att bjuda in sina vänner till sitt födelsedagskalas. Riktiga vänner vet när ens vän fyller år och dyker upp ändå. Små kulturella uttryck som får en att reagera och upptäcka sådana i ens egen tillvaro älskar jag att läsa om. (Etnologen i mig kanske :-) ) Odessa beskrivs också som en varm, internationell stad till skillnad mot Moskva som är hård och kall stad. En resa till Odessa skulle inte sitta helt fel. Jag ska i alla fall ta mig en titt på Internet och resa till Odessa den vägen.

Boken är skriven på ett ganska roligt vis och med humor mitt i den fattiga och miserabla tillvaron som många i Ukraina verkar leva. Samtidigt behandlar den ett allvarligt tema där män mer eller mindre köper sig hustrur...en verklighet som tyvärr är allt för vanlig och tragisk.

Jag kommer absolut att läsa mer av Janet Skeslien Charles. Är det någon där ute som kan rekommendera likande böcker så tackar jag och tar emot!