Tio saker jag lärt mig om kärlek

Jag tror att det var bokens omslag som lockade mig först. Sen läste jag att den handlade om London och att det var en bok att sträckläsa. De charmiga 10-saker-listorna gjorde även sitt till. En lättsam feelgoodbok helt enkelt - trodde jag. Tio saker jag lärt mig om kärlek är mer än så. Boken tar upp livets väsentligheter på ett ganska djupt plan och sätter igång funderingar om livet. 

Till en början fick jag inte riktigt ihop berättelsen, som är uppbyggd på det viset att man i vartannat kapitel får följa uteliggaren Daniel när han rör sig på Londons gator. I vartannat kapitel lär man känna Alice som kommer hem från en långresa för att ta hand om sin döende far. En bit in i boken flöt läsningen på bättre.

Alice stannar i London efter pappans död och ser till att huset rustas upp inför försäljningen. Under tiden hinner det förflutna i kapp henne och hon hinner i kapp sig själv skulle man kunna säga. 

Det är mycket som inte sägs rent ut i boken och jag tycker att det är ett charmigt berättarknep. Ett av bokens teman är just det "att ibland är det bäst att låta allting vara som det är". Kanske är det bättre att inte dra fram allt i ljuset och istället låta ett och annat vara osagt. Kanske förstår ni som har läst boken vad jag menar?

Alla människor har ju dessutom olika sätt att berätta. Daniel tänker sig att bokstäver, namn och ord har olika färger. Han uttrycker kärlek på sitt eget sätt. Ett vackert språk, tycker jag. 

Andra teman är rotlöshet och tillhörighet. Alice mamma dog i en bilolycka en dag när hon var på väg och skulle hämta Alice. Det var bara det att hon var på väg åt helt fel håll när hon krockade. Vart var hon på väg? Var det ett av hennes infall eller var hon på väg att lämna sin familj? En fråga som ingen någonsin får svar på. Kanske bäst så?  ¨

Alice känner sig rotlös och flyr iväg på långresor. Hennes systrar tycker att hon ska sluta fly och slå sig till ro någon gång. Vad är det som gör att man känner sig hemma? Hur mycket är man beredd att göra för de man älskar? Många frågor, som skulle vara intressant att prata om i en bokcirkel .

Boken är rena drömmen om du gillar London. Det är många miljöbeskrivningar och lång promenader längs Londons gator.

Tio saker jag lärt mig om kärlek är Sarah Butlers debutroman. Jag hoppas på fler romaner från henne! 

5 tips på böcker för dig som vill komma i rätt julstämning - (eller stå ut med släkten i jul)

De här böckerna boktipsade jag om i närradion under julskyltningen. Boktipsen finns även på Helgebibliotekens inspirationssida. 

En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg är en härlig julpralin om vänskap och medmänsklighet. Man får följa Oswald som bara har några månader kvar att leva. Han får rådet av sin läkare att söka sig till varmare breddgrader. Oswald beger sig till en liten stad i amerikanska södern där han han tas om hand av ortsbefolkningen. Oswald mår prima av det lugna livet och till jul sker något oväntat, där en röd liten fågel och en flicka är inblandade. Boken rymmer värme, humor och härliga karaktärer av författaren till Stekta röda tomater, som också finns som film. 

Det är lätt att bli stressad över allt som måste fixas inför julhelgen. Tänk att bara strunta i allt och stanna kvar i sängen istället. Visst låter det härlig! Eva, i Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend, gör precis det. Hennes man, som ägnar sig mer åt stjärnhimlen (eftersom han är astronom) och sin älskarinna, får plötsligt ta över julbestyren och förstår plötsligt hur stora förberedelser det vanliga julfirandet kräver. Jag skrattade högt många gånger medan jag läste boken.

På julen när man är ledig, släkten samlas och förväntningarna är höga uppstår en hel del konflikter. Någon som känner igen sig? Varför inte förebygga genom att läsa Mannen som glömde sin fru, av John O´Farrell. Boken kan mycket väl fungera bättre än ren parterapi. Den är rolig, charmig, tankeväckande och borde tilltala alla med ett hjärta.

Sju jävligt långa år, av Jonathan Tropper bjuder på många skratt trots att den handlar om en begravning. Livet är redan ganska svart när Judds pappa dör och Judd blir tvungen att sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst sagt excentriska familj - i sju långa dagar. Det blir en hel del överraskningar, bråk och familjehemligheter som avslöjas under dessa dagar. Genom att läsa Sju jävligt långa år kan man kanske se på sin egen släkt med andra ögon och få ett trevligare julfirande.

Alla mina vänner är superhjältar, av Andrew Kaufman, är en fin och annorlunda kärlekshistoria.  Tom, huvudpersonen, är själv ingen superhjälte, men i Toronto, Kanada, där berättelsen utspelar sig, bor 249 superhjältar. Tom har just har gift sig med Perfektionisten. Bland annat blir hon stressad av snön, för att hon inte kan organisera snöstjärnorna. För att lugna henne tar Tom med henne till ett fält med orörd gnistrande snö. Det är så vackert så att hon blir lugn igen. Du känner garanterat igen dig själv, en vän eller ovän i någon av superhjältarna och får nog ett skratt eller två på vägen. 

Hur mycket feelgood är lagom för dig?

På Huddinge biblioteks hemsida råkade jag på Bokväljaren och gissa om jag blev glad när jag såg att det gick att välja genren "Feelgood"! Där fyllde jag i min personliga profil och fick en rad personliga boktips.
Jag fick bland annat fram Den röda soffan när jag ställde in profilen på global

Jag rekommenderar en titt in till Bokväljaren/Bookdesire

Läs och må bra!

På Bok- och biblioteksmässan lyssnade jag på ett seminarium: Vad händer med oss när vi läser? Seminariet finns inspelat så du kan titta om du blir nyfiken.

Det som jag fastnade speciellt för var att populärlitteratur ofta fungerar bättre än självhjälpsböcker när det kommer till biblioterapi.

Det konstaterades att självhjälpsböcker är till för friskare människor. Det är de relativt friska som orkar ta till sig råden och fullfölja de praktiska övningar som självhjälpsböcker ofta tipsar om. Är man till exempel deprimerad behöver man inte så hårt litterärt motstånd.

Att man mår bra av att läsa böcker skulle jag och många bibliotekarier med mig kunnat berätta för länge sedan. Att "trivial litteratur" (gillar inte uttrycket) kan vara till nytta för hälsan visste jag för länge sedan!

Min förhoppning är att den forskning som framkommit; att en god bok kan påverka tillfrisknandet och hur vi mår, kommer att användas som en lustfylld påpekan om vikten av läsning.

Mer feelgoodlitteratur till folket!

Sonja gästbloggar och tipsar om: Berättelser för till- och frånskilda

Eftersom det blivit mycket annat (kul sånt) och lite läsning senaste tiden kommer här ett boktips från gästbloggande Sonja: Berättelser för till- och frånskilda av Katarina Mazetti. Som vanligt gör hon mig lässugen. 

_____________________________________________________

Aldrig har det varit så roligt med skilsmässor som i den här boken

Jag väntade länge och troget på att den här boken skulle komma ut, eftersom det kändes som att idén för Katarina Mazettis novellsamling helt enkelt inte kunde gå fel. Berättelser där vi för omväxlings skull får veta allt om hur kärlekshistorier tar slut, istället för hur de börjar.

Katarina Mazetti som fick en jättepublik med sin bok Grabben i graven bredvid kan verkligen konsten att lyfta de mest vardagliga situationer och göra litteratur av dem. Hon varierar skickligt sitt tema och att läsa en hel rad noveller med samma grundtema fungerar hur bra som helst. Det är både underhållande, sorgligt och otroligt träffsäkert vilket perspektiv hon än använder för att ta sig an kärlekens dödsryckningar.

Vi får möta några klassiska situationer som vi alla känner igen, som mannen som renoverar sönder sitt äktenskap. Vad driver honom egentligen? Eller den förbittrade kvinnan som tar ut sin ilska över att bli sviken på de gemensamma ägodelarna. Och jättefamiljen med barn från olika kullar, nya gemensamma barn och ett livspussel som kräver en halvtids administratör för att gå ihop.

Novellen är en litteraturgenre som många glömmer bort, men jag hoppas att den här samlingen berättelser hittar lyckliga läsare i alla åldrar. Eller så kanske de är olyckliga när de börjar läsa och lyckliga efteråt. För hur konstig, galen eller ensam du än känner dig när kärlekssorgen kramar sönder hjärtat: du är inte ensam. Alla har varit där. Ja, utom en enda person som finns med i en av novellerna då. Men något undantag ska ju finnas om bekräftar regeln. 

________________________________________________________________________________

Tack Sonja för att du fyller ut bloggen med boktips! Jag lovar att skärpa mig på den fronten. Har blivit lite väl många inlägg om prisceremonier och annat på sistone :-) 

Bokcirkel i radio om Livet efter dig

Livet efter dig av Jojo Moyes ligger fortfarande högt upp på prispallen på landets försäljningslistor. Det förvånar mig inte alls. Det är en sån där bok som griper tag, fastnar och stannar kvar. Länge.

I våras bokcirklade vi om boken på BokSPAningshelgen på AlftaQuren och det fanns mycket i boken att samtala om.

I somras blev jag tillfrågad om jag ville vara med och bokcirkla i P4 Gävleborg. Jag tackade ja bara för en period, eftersom det krävdes att jag reste till Gävle en gång i veckan. Jag ångrade mig nästan när jag fick höra att den andra bokcirkelboken var just Livet efter dig. 

Som tur var finns samtalen kvar på nätet. Jag får väl lyssna på dem medan jag otåligt väntar till november då Moyes nya bok, Sophies historia, kommer ut. 

När jag träffade Cecilia Samartin

Som du redan kanske har förstått var det en STOR händelse för mig att få träffa författaren Cecilia Samartin på Bok- och biblioteksmässan. Bazar förlag bjöd in till bokbloggarfrukost i sin monter på fredagsmorgonen. Vi kanske var typ 20 personer som lyssnade på Samartin och David Safier (kommer till honom senare!)

Letar efter mina anteckningar från frukosten, men förmodligen satt jag bara och gapade och tog in allt hon sa. Minns att hon talade om La Peregrina och att hon först inte tänkt att det skulle bli någon fortsättning på Senor Peregrino. Vi fick veta att det kommer ännu en del. Den ser jag fram mot. 

När författarna presenterat sig och berättat om sina böcker fick vi ställa några frågor och få böckerna signerade. Jag presenterade mig och berättade att jag intervjuat henne tidigare på min blogg. Hon kände igen mig (sa hon) och gillade bloggtiteln: Feelgoodbibliotekarien. Det kändes bra att höra för mitt ego :-) 

Senare samma dag höll Samartin ett seminarium - Kärlek, utanförskap och mänskliga rättigheter. Hon började med att berätta att hon älskar berättelser för att de har förmågan att förändra och hela oss. Att hennes yrke som terapeut varit en utmärkt utbildning för henne som författare. Hon har lyssnat på många flyktingar från krigsdrabbade länder och tänkte först att hon skulle kunna göra något för dem, men konstaterade snabbt att det var istället flyktingarna som lärde henne om människors själsliga styrkor. "Alla har en fascinerande historia att berätta."

Efter det berättade hon sin morfars historia om varför han lämnade Spanien och kom till Kuba. Stämningen var magisk i rummet när hon berättade. Jag nästan rös. Samartin kan konsten att trollbinda en publik både genom text och tal, märkte jag idag. Eftersom jag inte kan återberätta historien så bra som den förtjänar, så överlåter jag det åt Samartin. 

På slutet fick vi ställa frågor och jag, som inte kan hålla tyst, frågade på min stapplande engelska hur hon arbetar med mänskliga rättigheter. Eftersom seminariet skulle handla om det så blev jag förvånad över att hon inte berört ämnet. Samartin svarade att hon tar alla tillfället i akt att tala för alla människors rätt att få berätta sin historia. Hon menade att i många länder är det inte möjligt att berätta vad som helst. Till exempel berättade hon att på Kuba kunde man hamna i fängelse om någon kom på en att bära George Orwells bok 1984.

Härligt möte med en författare, som var lika varm, mänsklig och trevlig som sina böcker! 

Dålig karma

Vilken frisk fläkt! Dålig karma av David Safier lockade mig redan med omslaget. Texten på baksidan som lyder "David Safier är det barn som Fay Weldon och Woody Allen aldrig fick tillsammans" gjorde att jag definitivt bestämde mig för att läsa boken.

Ett tag tvivlade jag och tänkte att boken nog var FÖR svår och skruvad för min smak. Gissa om jag hade fel eller fel!! Fastän boken handlar om reinkarnation och man får väldigt ingående beskrivningar om hur det är att leva som myra, så slukade jag hela historien och nu vill jag ha mer. Det är jag inte ensam om. I sitt hemland, Tyskland har författaren sålt mer än 1,5 miljoner exemplar.

David Safier har lyckats skriva en sorts Bridget Jones-/Buddhism-light-/relationsroman som tar sin början i tv-stjärnan Kim Langes stora dag när hon ska ta emot Stora Journalistpriset. Kims relation till maken är på upphällningen och hon ägnar mer tid åt sin karriär än åt dottern, vilket skaver i hennes själ, men inte mer än att hon väljer tv-galan framför att fira dotterns födelsedag. Kim lovar dottern att vara en hel dag med henne senare, men lyckas inte uppfylla det löftet.

Kim dör den dagen, av en väldigt annorlunda och mycket slumpbetonad orsak, och återföds som myra. Hon tänker att: "Om jag blir återfödd som myra, i vilken reinkarnationsform återföds då diktatorer som Stalin och Hitler?". Buddha svarar att de återföds som tarmbakterier. Därifrån startar Kims kamp med att samla på sig god karma för återvända till sin familj.

På sin väg upp på reinkarnationsstegen träffar hon på Casanova, som kämpat i 200 år, men inte kommit längre till flygmyra. Casanova förälskar sig i Kims väninna, som till Kims fasa har en relation med hennes före detta man. Hon vill för allt i livet inte att väninnan ska bli hennes dotters styvmor.

Låter det konstigt? Bli inte avskräckt! David Safier skriver på ett sätt som gör att man stundtals glömmer bort att Kim är ett djur. Språket flyter lätt och humorn är ständigt närvarande. Han har hittat ett annorlunda sätt att närma sig relationsproblematiken. Vad skulle du ha ändrat i ditt eget liv om du fått chansen att leva om det? Eller om du hade fått se det utifrån. Författaren lyfter även tankar kring djurförsök ur ett nytt perspektiv.

Förutom att jag är glad över att jag ha mött ett nytt författarskap, som faller mig i smaken och som jag förväntar mig många fler härliga romaner från, så kommer jag fortsättningsvis att ha lite svårt för att äta kött. VEM är det jag äter upp nu? Det är en av frågorna jag ska ställa när jag äter Bloggfrukost med Safier på Bokmässan:  -"Du är vegetarian va?"

Tävling - vinn fransk feelgood! Grattis Mia! Du vann!

Tävlingen är avslutad och Mia vann boken! Grattis!

Tävlingen: Svara på frågan och var med i utlottningen av den fristående fortsättningen: Sköldpaddans långsamma vals, av Katherine Pancol. Du kan svara här i bloggen, på min Facebooksida eller Instagram.

Fråga: Vilket djur finns med i titeln i del tre i serien? Rätt svar: Ekorre 

Tävlingen stängs på onsdag den
4 september kl. 20.00 (numera stängd!)

Ps. Krokodilernas gula ögon får du låna på biblioteket om du inte har läst den :-) Ds.

La Peregrina

ÖTänk vad jag önskar att jag hade haft La Peregrina i min hand direkt efter jag hade läst klart Senor Peregrino. Det gör i och för sig inte så mycket att det inte blev så, för själva känslan i sitter kvar än - den magiska atmosfären, den filmiska stilen och författarens varma språk.

Jag kommer snabbt in La Peregrina, som på ett sätt fortsätter där den första boken slutade. Samtidigt får vi höra samma historia fast den här gången utifrån Rosas perspektiv.

La Peregrina utspelar sig dels i Los Angeles i nutid och dels i dåtid i Spanien. Jamilet har slutat på den psykiatriska kliniken och Senor Peregrino är nu hennes morfar. Hon kan inte släppa det som Senor Peregrino berättat om kärleken till Rosa, som han mötte under en pilgrimsvandring i Spanien, under sin ungdom. Hans exfru, Jamilets före detta chef på sjukhuset, sitter på en mörk hemlighet och Jamilet drivs av tanken att ta reda på vad som egentligen hände med Rosa och hur allt hänger ihop.

Jamilet är född med ett stort födelsemärke som sträcker sig över hennes rygg hela vägen ner till benen. Som mycket ung flyr hon från Mexico över den amerikanska gränsen med förhoppningar om att få leva ett normalt liv trots sitt födelsemärke. I La Peregrina får vi läsare lära känna Rosa, som också föds med ett liknande födelsemärke. Hennes familj vill för allt i världen inte att någon ska se det hemska märket och gör allt för att dölja det.

Efter elaka rykten spridit sig om Rosa och hennes syster flyr Rosa från sin familj och staden där hon är uppväxt. Hon träffar en zigenarflicka som förbarmar sig över Rosa. Trots att Rosa inte är en riktig zigenerska införlivas hon in i gemenskapen. Gruppens andliga ledare gör henne till sin elev och han lär henne allt om läkeväxter och magi.

Det är intressant att läsa om zigenarlivet. Författaren beskriver hur zigenarna jagas från stad till stad och hur deras livsstil och sociala gemenskap hotas. Jag kommer osökt att tänka på filmatiseringen av Choklad av Joanne Harris, där Johnny Depp spelar urtypen för den fagre och lockande zigenaren. Visst beskrivs zigenarna även av Samartin en aning, eller förmodligen mer än en aning, utifrån den så vanliga stereotypa bilden. Jag försöker att bortse från det. Det här är fiktion och inte någon faktabok.

Samartin tar dock ställning, även om det är fiktion. Författaren når genom fiktionen fram med var hon står när det gäller mänskliga rättigheter. Med romanen som verktyg behandlar hon viktiga ämnen som utanförskap, främlingsfientlighet och människans mindre goda sidor.

Ska jag försöka hitta något negativt med boken så kan jag väl tycka att det känns lite väl osannolikt att Jamilet av en ren slump råkade på just den personen i hela stora Kalifornien som visar sig vara en nära släkting. Köper man bara det sammanträffandet så är det här en berättelse att ta till sitt hjärta. Jag upplevde La Peregrina som en väl berättad historia med ett driv som gör att man bara vill läsa vidare. Den var också ännu mer spännande en än den första boken. Till min stora glädje läste jag att Samartin kommer med en tredje bok om människorna längs pilgrimsvägen.

Kort och gott: Jag kan varmt rekommendera denna episka berättelse, som höll mig i sitt grepp från början till slut. För dig som längtar efter att göra en pilgrimsvandring längs El Camino del Compostela, eller som redan gjort det, är Samartins böcker en guldgruva.

Cecilia Samartin är en av mina favoritförfattare och jag ser med glädje fram emot att lyssna på henne på årets Bokmässa.

För ett år sen intervjuade jag Cecilia Samartin och du kan läsa hennes svar på mina frågor på bloggen.

Undret

En bok som Undret av R.J. Palacio skulle lätt kunna bli lite FÖR fluffig och sockersöt, men med huvudpersonens starka personlighet och skarpa humor så tyckte inte jag att den blev det. Det positiva budskapet om att man kommer långt med vänlighet värmer och är tydligt och därför räknar jag denna bok som feelgood.

Det finns de som inte alls klarar av den här sortens böcker och skriver att "man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande". Det tycker jag är att vara lite väl cynisk. Undret är trots allt en barnbok och är klassad som Hcg, det vill säga böcker som passar ungefär för elever i mellanstadiet. Fast egentligen är Undret en fin allåldersbok och passar lika bra att läsa när man går i högstadiet, eller när man liksom jag har slutat skolan för länge sedan.

Boken handlar om Auggie som föds med ett missbildat ansikte och som gått igenom 127 operationer innan börjat årskurs 5. Hans mamma har undervisat honom i hemmet fram till nu när det är dags för honom att pröva sina vingar. I flera år gick han omkring med en astronauthjälm på huvudet för att slippa visa sitt ansikte och undvika den uppmärksamhet som hans utseende alltid drar till sig. Det var inte lika många som häpnade eller tyckte det var så konstigt med ett barn med astronauthjälm i jämförelse med hur många som ryggade undan när de såg Auggies ansikte för första gången. Halloween är Auggies favorithögtid för då kan han gå omkring precis som alla andra utan att skrämma (!) någon.

Alla har väl någon gång varit med om att känna sig uttittad. Tänk då att ALLTID vara utsatt för allas dömande blickar!! Det är intressant att följa Auggie och få ett innifrånperspektiv från hur det kan vara att se annorlunda ut. Till exempel i klassrummet vet Auggie på ett ungefär när läraren kommer att stanna till under uppropet och dra efter andan precis när hon möter hans blick.

Det finns till och med föräldrar på skolan som retuscherar bort Auggie från klassfotot och som tycker att eftersom han har speciella behov (vilket han inte har) inte borde gå på den skolan. Auggies egna familj är en drömfamilj. De pratar verkligen MED varandra istället för TILL varandra och relationen dem emellan är varm och innerlig. De älskar honom för den han är och stöttar och beskyddar honom alldeles lagom.

Hans äldre syster Via känner ofta att hennes bror får mer uppmärksamhet och det är intressant att man som läsare får hennes och även andra personers perspektiv på Auggie och hans första år i skolan. Speciellt fastnar det som Via berättar om när hon hade bott en tid hos mormodern och kom hem och för någon sekund såg Auggie på samma sätt som utomstående såg honom.

Systern undrar också: "Vi har alla ägnat så mycket tid åt att försöka få August att tro att han är normal, att han faktiskt tror att han är normal. Och problemet är att han inte är det."

Även lärare och rektorn är vettiga och kloka personer. Även ett fåtal elever är modiga nog att närma sig Auggie och upptäcker att han är en helt normalt kille trots sitt annorlunda ansikte. Det är många faktorer som gör att man trivs i skolan och elever, skolutvecklare och skolpersonal skulle kunna plocka många kunskaper utifrån den här historien. Boken fungerar ypperligt för samtal i klassrummet om mobbning, om att vara annorlunda och hur man ska vara mot sina medmänniskor.

Läste någonstans att många tycker att översättningen från engelska till svenska är dålig. Det var inget jag direkt reagerade över, men visst är det ett ganska enkelt och rakt språk. Det är inte en bok jag kommer att minnas tack vare det vackra språket. Några ord märkte jag att de stack ut, som tex raring. Eftersom jag verkar sakna en cynisk ådra och lutar mer åt det naiva hållet så tänkte jag direkt när såg ordet raring: Det var länge sedan jag hörde. Kanske dags att börja använda det lite mer igen. Jag väljer att vara snäll. #väljavarasnäll

Feelgood - "Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

Under andra veckan som gästbloggare på Bokcirklar.se skriver jag och min bloggarkompis Sara om Feelgoodlitteratur. Vad är det egentligen?

Jag ställde frågan "Varför läser du feelgoodromaner?" på Facebook och fick många intressanta svar: 

"Att läsa den genren är som plåster på sår. Nyttigare än att tröstäta... En verklighetsflykt med lyckan garanterad. Även om jag har det bra så blir en sådan bok ett komplement, som ett härligt tjejsnack mellan två pärmar"

"Vill må-bra å få sjunka in i en värld som kan strula till sig men som slutar bra. En bok utan mord å ond å bråd död. Älskar att få följa huvudpersonen som man ofta känner igen sig i å ändå inte."

"För att koppla av."

"Läser dem när det finns störningsmoment i närheten, typ om man sitter på stranden eller bussen, eftersom det är lätt att släppa och plocka upp handlingen igen."

"Verklighetsflykt!"

"Komik + melankoli =feelgood"

"Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

"Mat, sex, böcker - man är sugen på olika saker beroende på tillfälle och behov."

"I stället för - eller tillsammans med - godis. Något sött och lättsmält efter mer matnyttiga saker med tuggmotstånd. Efterrätt."

"När allt jag vill är att få vila i absolut kravlöshet och vara säker på att allt faktiskt kan sluta bra. När jag vill linda in min mörbultade själ i fluffig, mjuk bomull."

"Jag läser sällan feelgood-litteratur, men om jag gör det är det för att det ibland behövs något mjukt och lättsamt som motvikt."

Blir du nyfiken eller sugen på att läsa en bra, varm och rolig feelgoodroman? Varsågod här har du mina tio-i-topp feelgoodfavoriter från förra året.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Vilken härlig bok! Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en bok man blir varm om hjärtat av. Jag hade fått för mig att den skulle vara lite tung och svår. Men tji fick jag. Den är både lättläst och hur charmig som helst. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att säga att det här är en bok som skulle passa nästan vem som helst.

Jag gillar att den berättas ur barnets perspektiv. Huvudpersonen, vars namn man inte får reda på, är elva år och upplever hur hans föräldrar separerar. Han önskar att någon ska göra något så att det inte sker och till sin förvåning går hans önskan i uppfyllelse...men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Den värsta isstormen Quebec har upplevt drar in över området och underkylt regn gör hela staden lamslagen och de flesta hushåll blir strömlösa. I nöden prövas vännen...eller grannen i det här fallet.

Några av de som bor på samma gata blir inte utan ström eftersom de bor bredvid ett pensionärsboende. Julie, som försörjer sig genom att strippa på en club, är en av dem som får behålla värmen och strömmen. Hon låter sin desperate granne, som forskar på hur fiskar simmar i 32-gradigt vatten, flytta in med sina fiskar och ni kan ju gissa vad som händer.

Alex, som är jämngammal med huvudpersonen, bor med sin pappa Alexis, som är bitter på livet och människorna. "Är de inte judar så är de homosexuella" är en vanlig fras som brukar komma över hans läppar. Pappan och sonen blir inbjudna till grannarna, som inte visar sig vara bröder utan...just det...ett homosexuellt par.

Under de kalla dagarna knyts nya vänskapsband och många får anledning att ompröva sina fördomar och tankar. Det som sker med fiskarna, att de ändrar riktning och börjar simma närmare varandra, sker även på det mänskliga planet.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten hamnar absolut bland mina feelgoodfavoriter och jag kan varmt rekommendera den till er som söker något som liknar En röd liten fågel i juletid. Den är också en sån där härlig, varm bok som går hem hos de flesta.

Solviken - svensk feelgood

Solviken av Annika Estassy är en relationsroman som utspelar sig i Roslagen. Gillar du Kajsa Ingemarssons böcker eller serien Familjen kring La Stella av Annica Wennström och Swedenmark, kommer du garanterat att hitta en ny favorit i Annika Estassy. Solviken är hennes debutbok och jag får känslan om att det kommer en fortsättning.

Boken cirklar kring livet runt 40 och rymmer, kärlek, svartsjuka, otrohet och skilsmässa. Den handlar om att bryta upp och starta om på nytt. Boken skulle lika gärna kunna handla om min egen bekantskapskrets. Personerna i boken känns bekanta på något vis.

Det är Marie som bryter upp både från sin lägenhet, hemstad och ett förhållande och hamnar ute i Solviken. Hon möter Niklas, som lever ett varannan-vecka-liv. Han är skild från Ylva, som träffat en ny man, men som ändå inte kan släppa taget helt om sitt ex. Deras dotter är den som drabbas. Niklas kompis Gabriel är en kille som lever livets glada dagar.

Solviken är lätt att läsa, den är rakt berättad och innehåller mycket dialog. Jag kan tänka mig att det är många som skulle älska att läsa den som sommarlitteratur på stranden.

Hos mig går inte boken hem som jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag har många böcker som väntar på min uppmärksamhet just nu, eller att jag har slagit på semester-hjärnan eller rent utav är det min olust för det vanliga tråkiga svenska, som spelar in? Som jag nämnt tidigare så har jag svårt för deckare som utspelar sig i Sverige. Det blir för nära den tråkiga verkligheten. Det är svårt att förklara, men att läsa svenska deckare eller att se de filmatiserade versionerna är ungefär som att titta på Rapport eller Aktuellt för mig. Ge mig lite insyn i en annan kultur eller ett annat lands miljöer så har du mig på kroken.

Jag försöker föreställa mig Solsidan i en utländsk miljö. Om man bytte ut detaljerna och miljöerna till franska förhållanden, eller om jag i min fantasi låter boken utspela sig i Kanada, Kina, Argentina eller var som helst. Kanske skulle jag gilla boken mer då? Eller är personerna i boken för vanliga för min smak? Ett persongalleri med några udda, mer eller mindre excentriska individer kan sätta krydda till nästan vilken berättelse som helst.

Som sagt, smaken är som baken och jag har läst många recensioner av läsare som fullkomligt älskar Solviken. Jag önskar att jag hade gjort detsamma. Jag är nog helt enkelt inte rätt person för just den här boken.

Vi möts igen

Programmerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith - kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis...!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. "En dag möter The social network över en latte i Seattle" står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– "Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk".

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan...konstigt nog...men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

Boktips till en trött bibliotekarie

En dag förra veckan när jag var trött bad jag Feelgoodbibliotekariens gillare på Facebook att boktipsa MIG som omväxling. Jag fick många bra tips. Tänkte att jag delar med mig av några av boktipsen här på bloggen. 

A skrev så här:  "Läs Louise Pennys deckare om kommissarie Gamache. De utspelar sig i det lilla kanadensiska samhället Three Pines med intressanta invånare, god mat och dryck och så något mystiskt mord. Gamache är väldigt sympatisk och själv blir jag sugen på att besöka den mysiga småstaden. Feelgood-deckare!" 

Jag har lyssnat på den första boken i serien, eller första delen av den. Jag gillade, men har inte hunnit läsa fler. 

M : Är allätare vad gäller litteratur och kan varmt rekommendera Åsa Hellbergs två böcker om tre kvinnor i femtioårsåldern som får ärva den fjärde. Sonjas sista vilja samt Sonjas hemlighet är feelgoodromaner som man blir glad av att läsa. Åtminstone blev jag det!  

Jag har fingrat på Hellbergs böcker på jobbet, men har inte läst dem...ännu. 

P: Läser nu Alice Munro. Kan inte sluta... 

Jag vet inte vad som hindrar mig från att läsa Munro. Har till och med en pocketbok hemma som väntar på mig. 

Fyll gärna på med fler tips på böcker som du tycker att jag och andra borde läsa! 

En välbevarad hemlighet

En välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer "feelgood" än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna...eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den...men sen... Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

En man som heter Ove - en fulländad feelgoodroman

Handen på hjärtat: Jag har inte läst En man som heter Ove...ännu. Är väl sist i Sverige snart... Min kära vän/fd.kursare/bibliotekskollega Sonja har läst den och jag gillar det hon skriver! Här är hennes gästinlägg: 

En knuten näve som långsamt vecklas ut och blir en fulländad feelgoodroman.

Alla har vi väl råkat ut för Arga gubben. Den där pensionären som sätter upp arga lappar i tvättstugan eller skriker åt en att man befinner sig på fel sida cykelvägen. Allt ska följa lagar, regler och paragrafer, alla ska veta hut och vara ordentligt kammade. Det är smått genialt av Fredrik Backman att plocka fram den där arketypiska arga gubben och ge honom ett namn. Han heter Ove. 

Ove försöker köpa en dator, eller ”en data” som han kallar den, och blir förbannad när han inte förstår vad butikspersonalen säger. Han går inspektionsrundor i sitt radhusområde och letar efter inbrottstjuvar, och han betraktar den som inte kan backa med släp som en lägre stående varelse.

Romanens första hundra sidor är en hårt knuten näve i maggropen på alla moderna slashasar som varken besitter praktiska kunskaper eller korrekt språkbruk. Så småningom börjar den där näven lätta lite på sitt grepp. Fredrik Backman låter Ove komma ut ur sitt skal och vi börjar förstå mer av vad som driver honom och gör honom så heligt förbannad. 

Ove har egentligen bara en enda stor ambition kvar: att ta livet av sig. Så fort han är bra på gång med sitt projekt kommer det dock saker i vägen. Eller rättare sagt är det Oves grannar, en irriterande samling människor i olika åldrar som inte kan lämna honom ifred. Ove kämpar på med sitt självmord samtidigt som tecknen på att han fortfarande behövs i livet står som spön i backen…

Det är inte så konstigt att En man som heter Ove snabbt blivit en läst och älskad bok. Den är en historia som får även de som sällan läser böcker att snabbt dras med i berättelsen, trivas, skratta och få en tår i ögat. Fredrik Backman är visserligen en begåvad humorist, men hjärtat finns med hela tiden i den sorglustiga berättelsen om Ove. Läsaren tvivlar inte en sekund på att författaren står både på Oves och den förvirrade omvärldens sida samtidigt.

Jag föredrar feelgood åt Mia Skäringer-hållet

Vissa tror att feelgood = ständig lycka, bubblig romantik och evig kärlek. Den feelgood jag föredrar är mer åt Mia Skäringer-hållet! 

I Expressen här om dagen skrev Mia Skäringer att lyckohysterin tar död på oss. Hon menar att måste "våga bryta fasaden, sluta låtsas och bara vara sig själv ibland. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?".

Jag vill bara ha det sagt att det här är feelgood för mig!