Hur mycket feelgood är lagom för dig?

På Huddinge biblioteks hemsida råkade jag på Bokväljaren och gissa om jag blev glad när jag såg att det gick att välja genren "Feelgood"! Där fyllde jag i min personliga profil och fick en rad personliga boktips.
Jag fick bland annat fram Den röda soffan när jag ställde in profilen på global

Jag rekommenderar en titt in till Bokväljaren/Bookdesire

Sonja gästbloggar och tipsar om: Berättelser för till- och frånskilda

Eftersom det blivit mycket annat (kul sånt) och lite läsning senaste tiden kommer här ett boktips från gästbloggande Sonja: Berättelser för till- och frånskilda av Katarina Mazetti. Som vanligt gör hon mig lässugen. 

_____________________________________________________

Aldrig har det varit så roligt med skilsmässor som i den här boken

Jag väntade länge och troget på att den här boken skulle komma ut, eftersom det kändes som att idén för Katarina Mazettis novellsamling helt enkelt inte kunde gå fel. Berättelser där vi för omväxlings skull får veta allt om hur kärlekshistorier tar slut, istället för hur de börjar.

Katarina Mazetti som fick en jättepublik med sin bok Grabben i graven bredvid kan verkligen konsten att lyfta de mest vardagliga situationer och göra litteratur av dem. Hon varierar skickligt sitt tema och att läsa en hel rad noveller med samma grundtema fungerar hur bra som helst. Det är både underhållande, sorgligt och otroligt träffsäkert vilket perspektiv hon än använder för att ta sig an kärlekens dödsryckningar.

Vi får möta några klassiska situationer som vi alla känner igen, som mannen som renoverar sönder sitt äktenskap. Vad driver honom egentligen? Eller den förbittrade kvinnan som tar ut sin ilska över att bli sviken på de gemensamma ägodelarna. Och jättefamiljen med barn från olika kullar, nya gemensamma barn och ett livspussel som kräver en halvtids administratör för att gå ihop.

Novellen är en litteraturgenre som många glömmer bort, men jag hoppas att den här samlingen berättelser hittar lyckliga läsare i alla åldrar. Eller så kanske de är olyckliga när de börjar läsa och lyckliga efteråt. För hur konstig, galen eller ensam du än känner dig när kärlekssorgen kramar sönder hjärtat: du är inte ensam. Alla har varit där. Ja, utom en enda person som finns med i en av novellerna då. Men något undantag ska ju finnas om bekräftar regeln. 

________________________________________________________________________________

Tack Sonja för att du fyller ut bloggen med boktips! Jag lovar att skärpa mig på den fronten. Har blivit lite väl många inlägg om prisceremonier och annat på sistone :-) 

Bokcirkel i radio om Livet efter dig

Livet efter dig av Jojo Moyes ligger fortfarande högt upp på prispallen på landets försäljningslistor. Det förvånar mig inte alls. Det är en sån där bok som griper tag, fastnar och stannar kvar. Länge.

I våras bokcirklade vi om boken på BokSPAningshelgen på AlftaQuren och det fanns mycket i boken att samtala om.

I somras blev jag tillfrågad om jag ville vara med och bokcirkla i P4 Gävleborg. Jag tackade ja bara för en period, eftersom det krävdes att jag reste till Gävle en gång i veckan. Jag ångrade mig nästan när jag fick höra att den andra bokcirkelboken var just Livet efter dig. 

Som tur var finns samtalen kvar på nätet. Jag får väl lyssna på dem medan jag otåligt väntar till november då Moyes nya bok, Sophies historia, kommer ut. 

När jag träffade Cecilia Samartin

Som du redan kanske har förstått var det en STOR händelse för mig att få träffa författaren Cecilia Samartin på Bok- och biblioteksmässan. Bazar förlag bjöd in till bokbloggarfrukost i sin monter på fredagsmorgonen. Vi kanske var typ 20 personer som lyssnade på Samartin och David Safier (kommer till honom senare!)

Letar efter mina anteckningar från frukosten, men förmodligen satt jag bara och gapade och tog in allt hon sa. Minns att hon talade om La Peregrina och att hon först inte tänkt att det skulle bli någon fortsättning på Senor Peregrino. Vi fick veta att det kommer ännu en del. Den ser jag fram mot. 

När författarna presenterat sig och berättat om sina böcker fick vi ställa några frågor och få böckerna signerade. Jag presenterade mig och berättade att jag intervjuat henne tidigare på min blogg. Hon kände igen mig (sa hon) och gillade bloggtiteln: Feelgoodbibliotekarien. Det kändes bra att höra för mitt ego :-) 

Senare samma dag höll Samartin ett seminarium - Kärlek, utanförskap och mänskliga rättigheter. Hon började med att berätta att hon älskar berättelser för att de har förmågan att förändra och hela oss. Att hennes yrke som terapeut varit en utmärkt utbildning för henne som författare. Hon har lyssnat på många flyktingar från krigsdrabbade länder och tänkte först att hon skulle kunna göra något för dem, men konstaterade snabbt att det var istället flyktingarna som lärde henne om människors själsliga styrkor. "Alla har en fascinerande historia att berätta."

Efter det berättade hon sin morfars historia om varför han lämnade Spanien och kom till Kuba. Stämningen var magisk i rummet när hon berättade. Jag nästan rös. Samartin kan konsten att trollbinda en publik både genom text och tal, märkte jag idag. Eftersom jag inte kan återberätta historien så bra som den förtjänar, så överlåter jag det åt Samartin. 

På slutet fick vi ställa frågor och jag, som inte kan hålla tyst, frågade på min stapplande engelska hur hon arbetar med mänskliga rättigheter. Eftersom seminariet skulle handla om det så blev jag förvånad över att hon inte berört ämnet. Samartin svarade att hon tar alla tillfället i akt att tala för alla människors rätt att få berätta sin historia. Hon menade att i många länder är det inte möjligt att berätta vad som helst. Till exempel berättade hon att på Kuba kunde man hamna i fängelse om någon kom på en att bära George Orwells bok 1984.

Härligt möte med en författare, som var lika varm, mänsklig och trevlig som sina böcker! 

Tävling - vinn fransk feelgood! Grattis Mia! Du vann!

Tävlingen är avslutad och Mia vann boken! Grattis!

Tävlingen: Svara på frågan och var med i utlottningen av den fristående fortsättningen: Sköldpaddans långsamma vals, av Katherine Pancol. Du kan svara här i bloggen, på min Facebooksida eller Instagram.

Fråga: Vilket djur finns med i titeln i del tre i serien? Rätt svar: Ekorre 

Tävlingen stängs på onsdag den
4 september kl. 20.00 (numera stängd!)

Ps. Krokodilernas gula ögon får du låna på biblioteket om du inte har läst den :-) Ds.

Undret

En bok som Undret av R.J. Palacio skulle lätt kunna bli lite FÖR fluffig och sockersöt, men med huvudpersonens starka personlighet och skarpa humor så tyckte inte jag att den blev det. Det positiva budskapet om att man kommer långt med vänlighet värmer och är tydligt och därför räknar jag denna bok som feelgood.

Det finns de som inte alls klarar av den här sortens böcker och skriver att "man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande". Det tycker jag är att vara lite väl cynisk. Undret är trots allt en barnbok och är klassad som Hcg, det vill säga böcker som passar ungefär för elever i mellanstadiet. Fast egentligen är Undret en fin allåldersbok och passar lika bra att läsa när man går i högstadiet, eller när man liksom jag har slutat skolan för länge sedan.

Boken handlar om Auggie som föds med ett missbildat ansikte och som gått igenom 127 operationer innan börjat årskurs 5. Hans mamma har undervisat honom i hemmet fram till nu när det är dags för honom att pröva sina vingar. I flera år gick han omkring med en astronauthjälm på huvudet för att slippa visa sitt ansikte och undvika den uppmärksamhet som hans utseende alltid drar till sig. Det var inte lika många som häpnade eller tyckte det var så konstigt med ett barn med astronauthjälm i jämförelse med hur många som ryggade undan när de såg Auggies ansikte för första gången. Halloween är Auggies favorithögtid för då kan han gå omkring precis som alla andra utan att skrämma (!) någon.

Alla har väl någon gång varit med om att känna sig uttittad. Tänk då att ALLTID vara utsatt för allas dömande blickar!! Det är intressant att följa Auggie och få ett innifrånperspektiv från hur det kan vara att se annorlunda ut. Till exempel i klassrummet vet Auggie på ett ungefär när läraren kommer att stanna till under uppropet och dra efter andan precis när hon möter hans blick.

Det finns till och med föräldrar på skolan som retuscherar bort Auggie från klassfotot och som tycker att eftersom han har speciella behov (vilket han inte har) inte borde gå på den skolan. Auggies egna familj är en drömfamilj. De pratar verkligen MED varandra istället för TILL varandra och relationen dem emellan är varm och innerlig. De älskar honom för den han är och stöttar och beskyddar honom alldeles lagom.

Hans äldre syster Via känner ofta att hennes bror får mer uppmärksamhet och det är intressant att man som läsare får hennes och även andra personers perspektiv på Auggie och hans första år i skolan. Speciellt fastnar det som Via berättar om när hon hade bott en tid hos mormodern och kom hem och för någon sekund såg Auggie på samma sätt som utomstående såg honom.

Systern undrar också: "Vi har alla ägnat så mycket tid åt att försöka få August att tro att han är normal, att han faktiskt tror att han är normal. Och problemet är att han inte är det."

Även lärare och rektorn är vettiga och kloka personer. Även ett fåtal elever är modiga nog att närma sig Auggie och upptäcker att han är en helt normalt kille trots sitt annorlunda ansikte. Det är många faktorer som gör att man trivs i skolan och elever, skolutvecklare och skolpersonal skulle kunna plocka många kunskaper utifrån den här historien. Boken fungerar ypperligt för samtal i klassrummet om mobbning, om att vara annorlunda och hur man ska vara mot sina medmänniskor.

Läste någonstans att många tycker att översättningen från engelska till svenska är dålig. Det var inget jag direkt reagerade över, men visst är det ett ganska enkelt och rakt språk. Det är inte en bok jag kommer att minnas tack vare det vackra språket. Några ord märkte jag att de stack ut, som tex raring. Eftersom jag verkar sakna en cynisk ådra och lutar mer åt det naiva hållet så tänkte jag direkt när såg ordet raring: Det var länge sedan jag hörde. Kanske dags att börja använda det lite mer igen. Jag väljer att vara snäll. #väljavarasnäll

Feelgood - "Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

Under andra veckan som gästbloggare på Bokcirklar.se skriver jag och min bloggarkompis Sara om Feelgoodlitteratur. Vad är det egentligen?

Jag ställde frågan "Varför läser du feelgoodromaner?" på Facebook och fick många intressanta svar: 

"Att läsa den genren är som plåster på sår. Nyttigare än att tröstäta... En verklighetsflykt med lyckan garanterad. Även om jag har det bra så blir en sådan bok ett komplement, som ett härligt tjejsnack mellan två pärmar"

"Vill må-bra å få sjunka in i en värld som kan strula till sig men som slutar bra. En bok utan mord å ond å bråd död. Älskar att få följa huvudpersonen som man ofta känner igen sig i å ändå inte."

"För att koppla av."

"Läser dem när det finns störningsmoment i närheten, typ om man sitter på stranden eller bussen, eftersom det är lätt att släppa och plocka upp handlingen igen."

"Verklighetsflykt!"

"Komik + melankoli =feelgood"

"Böcker som får mej att må bra helt enkelt och som är skrivna med glimten i ögat."

"Mat, sex, böcker - man är sugen på olika saker beroende på tillfälle och behov."

"I stället för - eller tillsammans med - godis. Något sött och lättsmält efter mer matnyttiga saker med tuggmotstånd. Efterrätt."

"När allt jag vill är att få vila i absolut kravlöshet och vara säker på att allt faktiskt kan sluta bra. När jag vill linda in min mörbultade själ i fluffig, mjuk bomull."

"Jag läser sällan feelgood-litteratur, men om jag gör det är det för att det ibland behövs något mjukt och lättsamt som motvikt."

Blir du nyfiken eller sugen på att läsa en bra, varm och rolig feelgoodroman? Varsågod här har du mina tio-i-topp feelgoodfavoriter från förra året.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Vilken härlig bok! Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en bok man blir varm om hjärtat av. Jag hade fått för mig att den skulle vara lite tung och svår. Men tji fick jag. Den är både lättläst och hur charmig som helst. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att säga att det här är en bok som skulle passa nästan vem som helst.

Jag gillar att den berättas ur barnets perspektiv. Huvudpersonen, vars namn man inte får reda på, är elva år och upplever hur hans föräldrar separerar. Han önskar att någon ska göra något så att det inte sker och till sin förvåning går hans önskan i uppfyllelse...men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Den värsta isstormen Quebec har upplevt drar in över området och underkylt regn gör hela staden lamslagen och de flesta hushåll blir strömlösa. I nöden prövas vännen...eller grannen i det här fallet.

Några av de som bor på samma gata blir inte utan ström eftersom de bor bredvid ett pensionärsboende. Julie, som försörjer sig genom att strippa på en club, är en av dem som får behålla värmen och strömmen. Hon låter sin desperate granne, som forskar på hur fiskar simmar i 32-gradigt vatten, flytta in med sina fiskar och ni kan ju gissa vad som händer.

Alex, som är jämngammal med huvudpersonen, bor med sin pappa Alexis, som är bitter på livet och människorna. "Är de inte judar så är de homosexuella" är en vanlig fras som brukar komma över hans läppar. Pappan och sonen blir inbjudna till grannarna, som inte visar sig vara bröder utan...just det...ett homosexuellt par.

Under de kalla dagarna knyts nya vänskapsband och många får anledning att ompröva sina fördomar och tankar. Det som sker med fiskarna, att de ändrar riktning och börjar simma närmare varandra, sker även på det mänskliga planet.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten hamnar absolut bland mina feelgoodfavoriter och jag kan varmt rekommendera den till er som söker något som liknar En röd liten fågel i juletid. Den är också en sån där härlig, varm bok som går hem hos de flesta.

Solviken - svensk feelgood

Solviken av Annika Estassy är en relationsroman som utspelar sig i Roslagen. Gillar du Kajsa Ingemarssons böcker eller serien Familjen kring La Stella av Annica Wennström och Swedenmark, kommer du garanterat att hitta en ny favorit i Annika Estassy. Solviken är hennes debutbok och jag får känslan om att det kommer en fortsättning.

Boken cirklar kring livet runt 40 och rymmer, kärlek, svartsjuka, otrohet och skilsmässa. Den handlar om att bryta upp och starta om på nytt. Boken skulle lika gärna kunna handla om min egen bekantskapskrets. Personerna i boken känns bekanta på något vis.

Det är Marie som bryter upp både från sin lägenhet, hemstad och ett förhållande och hamnar ute i Solviken. Hon möter Niklas, som lever ett varannan-vecka-liv. Han är skild från Ylva, som träffat en ny man, men som ändå inte kan släppa taget helt om sitt ex. Deras dotter är den som drabbas. Niklas kompis Gabriel är en kille som lever livets glada dagar.

Solviken är lätt att läsa, den är rakt berättad och innehåller mycket dialog. Jag kan tänka mig att det är många som skulle älska att läsa den som sommarlitteratur på stranden.

Hos mig går inte boken hem som jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag har många böcker som väntar på min uppmärksamhet just nu, eller att jag har slagit på semester-hjärnan eller rent utav är det min olust för det vanliga tråkiga svenska, som spelar in? Som jag nämnt tidigare så har jag svårt för deckare som utspelar sig i Sverige. Det blir för nära den tråkiga verkligheten. Det är svårt att förklara, men att läsa svenska deckare eller att se de filmatiserade versionerna är ungefär som att titta på Rapport eller Aktuellt för mig. Ge mig lite insyn i en annan kultur eller ett annat lands miljöer så har du mig på kroken.

Jag försöker föreställa mig Solsidan i en utländsk miljö. Om man bytte ut detaljerna och miljöerna till franska förhållanden, eller om jag i min fantasi låter boken utspela sig i Kanada, Kina, Argentina eller var som helst. Kanske skulle jag gilla boken mer då? Eller är personerna i boken för vanliga för min smak? Ett persongalleri med några udda, mer eller mindre excentriska individer kan sätta krydda till nästan vilken berättelse som helst.

Som sagt, smaken är som baken och jag har läst många recensioner av läsare som fullkomligt älskar Solviken. Jag önskar att jag hade gjort detsamma. Jag är nog helt enkelt inte rätt person för just den här boken.

Vi möts igen

Programmerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith - kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis...!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. "En dag möter The social network över en latte i Seattle" står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– "Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk".

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan...konstigt nog...men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

En man som heter Ove - en fulländad feelgoodroman

Handen på hjärtat: Jag har inte läst En man som heter Ove...ännu. Är väl sist i Sverige snart... Min kära vän/fd.kursare/bibliotekskollega Sonja har läst den och jag gillar det hon skriver! Här är hennes gästinlägg: 

En knuten näve som långsamt vecklas ut och blir en fulländad feelgoodroman.

Alla har vi väl råkat ut för Arga gubben. Den där pensionären som sätter upp arga lappar i tvättstugan eller skriker åt en att man befinner sig på fel sida cykelvägen. Allt ska följa lagar, regler och paragrafer, alla ska veta hut och vara ordentligt kammade. Det är smått genialt av Fredrik Backman att plocka fram den där arketypiska arga gubben och ge honom ett namn. Han heter Ove. 

Ove försöker köpa en dator, eller ”en data” som han kallar den, och blir förbannad när han inte förstår vad butikspersonalen säger. Han går inspektionsrundor i sitt radhusområde och letar efter inbrottstjuvar, och han betraktar den som inte kan backa med släp som en lägre stående varelse.

Romanens första hundra sidor är en hårt knuten näve i maggropen på alla moderna slashasar som varken besitter praktiska kunskaper eller korrekt språkbruk. Så småningom börjar den där näven lätta lite på sitt grepp. Fredrik Backman låter Ove komma ut ur sitt skal och vi börjar förstå mer av vad som driver honom och gör honom så heligt förbannad. 

Ove har egentligen bara en enda stor ambition kvar: att ta livet av sig. Så fort han är bra på gång med sitt projekt kommer det dock saker i vägen. Eller rättare sagt är det Oves grannar, en irriterande samling människor i olika åldrar som inte kan lämna honom ifred. Ove kämpar på med sitt självmord samtidigt som tecknen på att han fortfarande behövs i livet står som spön i backen…

Det är inte så konstigt att En man som heter Ove snabbt blivit en läst och älskad bok. Den är en historia som får även de som sällan läser böcker att snabbt dras med i berättelsen, trivas, skratta och få en tår i ögat. Fredrik Backman är visserligen en begåvad humorist, men hjärtat finns med hela tiden i den sorglustiga berättelsen om Ove. Läsaren tvivlar inte en sekund på att författaren står både på Oves och den förvirrade omvärldens sida samtidigt.

Jag föredrar feelgood åt Mia Skäringer-hållet

Vissa tror att feelgood = ständig lycka, bubblig romantik och evig kärlek. Den feelgood jag föredrar är mer åt Mia Skäringer-hållet! 

I Expressen här om dagen skrev Mia Skäringer att lyckohysterin tar död på oss. Hon menar att måste "våga bryta fasaden, sluta låtsas och bara vara sig själv ibland. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?".

Jag vill bara ha det sagt att det här är feelgood för mig! 

Torsdagarna i parken

I början tyckte jag att Torsdagarna i parken, av Hilary Boyd, inte var någon bok för mig, att jag inte tillhörde målgruppen, men jag ändrade mig allt eftersom. Huvudpersonerna är i 60-års åldern och boken handlar om kärlek på ålderns höst. Efter att ha läst en bit ville jag fortsätta och se hur det skulle gå för Jeanie. I och för sig visste jag ju att boken skulle sluta lyckligt, men vägen dit var inte helt rak, förutsägbar eller trist på något vis.

Jag tyckte mycket om att läsa om Jeanie, som i motsats till sin make inte känner sig särskilt gammal. Hon vill fortsätta att driva sin hälsokostaffär, ta hand om sitt barnbarn och inte alls flytta ut på landet och slå sig till ro.

Jag hör ofta folks negativa åsikter om par i mina föräldrars ålder, som köper hus när de är så gamla. Varför ska inte människor få göra som de vill! Livet pågår ju även när man fyllt 60. Alla vill inte sätta sig ner och glo och vänta in döden. Dessutom blir ju allt fler allt äldre nu för tiden. Där tycker jag att författaren har en poäng när hon skriver om Jeanie och hennes 35-åriga relation, som har gått i stå. Det är aldrig försent med en förändring.

Författaren skriver på ett sätt som gör att man inte tänker på att huvudpersonen är i en annan fas av livet än jag själv är. Tankarna är desamma. Jag kommer på mig själv med att tänka att författaren lika gärna hade kunnat byta ut åldern på huvudpersonerna till 30-åringar, och med bara några små ändringar haft en historia som Lisa Jewell eller Marian Keyes lika väl hade kunnat skriva.

Samtidigt är det just huvudpersonernas ålder som gör att boken sticker ut från mängden. De befinner sig i en fas i livet som i alla fall inte jag har läst så mycket om tidigare. Roligt också att få ett annat perspektiv på relationen mormor, mor och barnbarn.

Torsdagarna i parken utspelar sig i London och miljön gör mycket till att jag tycker om boken. Personporträtten är ingående och så precisa att det känns som att man lika gärna hade kunnat sitta bredvid och lyssna. Jag gillar även bokens budskap om att det aldrig är försent att hitta sin livs kärlek och att livet långt ifrån behöver stanna av för att man närmar sig pensionsåldern. Det här är en bok som jag tror kommer att tilltala de flesta som gillar relationsromaner och feelgoodberättelser. Torsdagarna i parken är Hilary Boyds skönlitterära debut och det lovar gott för framtiden.

Här kan du läsa ett smakprov ur Torsdagarna i parken av Hilary Boyd.

Heartbreak eller Brustna hjärtan - bokgåtan löst?

För några dagar sedan var det en kvinna som hörde av sig till mig på Facebook och bad om hjälp med att ta reda på en boktitel hon glömt. Hon skrev så här: 

"Boken handlade om en kvinna som efter sin skilsmässa flyttar till Seattle, Washington och jobbar på ett bageri. Detta var vändpunkten i hennes liv. Hon jobbar hårt och kunskap som hon fått i Frankrike kommer väl till pass då degen skall sättas och knådas och fungerar som upplyftande terapi för henne. 

En amerikansk författare. Troligtvis en kvinnlig sådan och kanske från Seattle. Titeln den svenska: nått med bageri eller cafe och kanske även Seattle finns med."

Det har kommit in en del förslag: 

Lyckans café av Judy Hendricks? 

eller är det...

Brustna hjärtans café av Lolly Winston? 

Ett tag fick jag för mig att det var Heartbreak hotel av Jill Marie Landis som jag läst för länge sedan. 

Själv är jag sugen på en alldeles nyutgiven bok med samma titel: Heartbreak hotel av Deborah Moggach 

När jag började söka hittade jag ännu en bok med samma titel Heartbreak café av Penelope J. Stokes, som enligt Bokus lär tilltala läsare som gillar Joshilyn Jackson (en favoritförfattare!) och Fanny Flagg. 

Hemma spelas Heartbreak hotel med Yohio typ dygnet runt. 

Mycket Heartbreak just nu....

Intervju med översättaren Åsa Brolin

Åsa Brolin, som har översatt en av mina stora feelgood-favoriter: En nypa salt, har varit så snäll och svarat på några frågor från mig. Hon har även översatt den nyutkomna boken Vi möts igen, som jag tar för givet att jag kommer att tycka om. Det är inte bara dessa feelgoodromaner vi har som gemensam nämnare. Båda har vi bindningar till Edsbyn och jag fick tjänsten som barnbibliotekarie efter ingen mindre än Åsas mamma. Hej Laila! :-) 

Till intervjun:

En nypa salt är en stor favoritbok. Vad gillade du bäst med den?

– Skildringen av relationen mellan mamman och dottern, hur nästan hopplöst svårt det kan vara att prata om viktiga saker hur nära man än står varandra. Jag tyckte också att författaren gav en gripande och trovärdig bild av en svår sjukdom, och av hur dotterns hopp (att mamman skulle bli frisk) sakta försvann. Och så är den lite skruvad, det gillar jag.

Vem är du? Beskriv dig själv med en boktitel. Påhittad eller existerande.

– Jag kan bara säga "Breakfast at Tiffany's" av Truman Capote, inte för att mitt liv ser ut som Holly Golightlys, men för att jag har läst den så många gånger och har en jättebild på Audrey Hepburn som Holly på väggen i mitt kombinerade sovrum och arbetsrum. Klänningarna. Håret. Eyelinern. Oooh.

Vad läser du helst för böcker?

– Det måste finnas en kärlekshistoria, annars är jag inte intresserad. Gärna med en del svärta. Och så älskar jag de riktigt goda stilisterna, som Joan Didion, Lorrie Moore, Alice Munro. Jag läser mycket på engelska. 

Roligaste med att vara översättare? 

– Att sitta i jättemånga timmar i sträck och bara tänka på ord och uttryck och försöka hitta de mest perfekta för just den texten. 

Tråkigaste?

– Att jag får ont i ryggen av att sitta stilla så mycket, när jag översatte "En nypa salt" fick jag till och med ischias i ena benet. 

Tycker du alltid om böckerna du översätter?

– Jag har inte översatt så många än, men ja, det gör jag! Jag går helt in i dem, drömmer om dem på nätterna och blir osunt fixerad vid den tidsperiod eller den miljö där de utspelar sig.

Hur gör du att få språket att passa med stämningen i boken? Till karaktärerna?

– Jag försöker att hitta vad författaren är ute efter med en viss scen eller en dialog – om det finns ett underliggande stråk av vemod så måste det finnas med även i översättningen, även om själva dialogen i sig inte är sorgsen. Jag läser alltid den översatta dialogen högt, då hör man ganska snabbt om den låter naturlig eller krystad. Ibland testar jag på barnen hemma: "Skulle en nioårig tjej säga så här?" Men om någon annan översatte samma text skulle den inte bli exakt lika, man kan bara filtrera texten genom sin egen hjärna och hoppas att man får till det.

Har du någon kontakt med författaren innan, under eller efter ditt arbete med boken?

– Jag mejlar frågor till dem om det är något som är oklart eller inte känns logiskt. De är alltid väldigt snabba med att svara, det ligger ju i deras intresse att boken blir väl översatt. 

Känns boken som din egen när du är klar med översättningen?

– Ja! Jag spanar efter böckerna överallt och pratar om dem jämt, jag är otroligt stolt över dem. 

5 korta :
Läsa på svenska eller engelska? – På originalspråket.
E-bok eller vanlig? – Hittills vanlig, helst pocket.
Låna eller köpa böcker? – Både och.
Edsbyn eller Stockholm? – Stockholm, jag är hemma här.
Översättare eller författare? – På sikt gärna båda!

Boktips till Feelgoodbibliotekarien?

Jacqueline Susann: "Dockornas dal" – oöverträffat snaskig, välskriven och superunderhållande page-turner om tre ambitiösa kvinnors livsöden i 60-talets USA.

VEM skulle du rekommendera att läsa Vi möts igen?

– Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk. 

Ja du Åsa...det var ett tag sen jag läste Dockornas dal. Kanske att jag såg den nyligen på Erikshjälpen. Tusen tack för dina intressanta svar! Jag hoppas verkligen att få läsa mer skrivet av dig som översättare...eller författare i framtiden. Säg hej om vi ses i Byn! Och hälsa Laila! 

Allt jag önskar mig

Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt är just den sorts bok som jag förväntar mig att finna i Sekwa förlags bokhylla. Den är härligt fransk, välskriven, rapp och lågmält rolig. Det är skönt med författare som inte gödslar sidorna fulla med ord, utan låter ett och annat vara skrivet mellan raderna. Det är lite 'less is more' över den här romanen. En lättsam historia, men den saknar för den skull inte ett djupare budskap.

Lite extra tilltalande är boken för att huvudpersonen är en bloggare. Jocelyne, som är gift med Jocelyn (ja, deras namn påminner väldigt mycket om varandra, vilket får förödande konsekvenser), driver bloggen tioflinkafingrar och äger en sybehörsaffär. Hon är 47 år, barnen är utflugna och livet har sin gilla gång....tills den dag då Jocelyne upptäcker att hon har vunnit 18 000 euro. En tänkbar reaktion är ju att man jublar och badar i champagne efter en sådan vinst, men inte Jocelyne. Hon är en person som tänker sig för flera gånger innan hon gör något.

Bokens tema cirklar kring just detta; vad som händer när man vinner en stor summa pengar. Det är inte alltid att alla ens drömmar går i uppfyllelse för att man blir rik. En stor vinst kan ha sina baksidor, vilket psykologen som Jocelyne får träffa, upplyser henne om. Hon erbjuds att gå i en psykologisk stödgrupp.

Det är ett visst parti i boken som jag har fastnat lite extra för. Det är där Jocelyne gör upp listor på saker hon behöver, önskar sig och på alla galna saker som hon drömmer om. Hon tänker att den största rikedomen vore att kunna köpa allt det man har på listan och sedan riva den i småbitar och säga till sig själv 'så där ja, det var det, nu behöver jag inget mer'.
      "Men det blir aldrig så. För det vi verkligen behöver är våra små drömmar i vardagen. Det är småsaker   vi måste fixa som får oss att göra upp planer för i morgon, i övermorgon och för framtiden; de små oviktiga prylarna vi ska köpa nästa vecka och som får oss att tänkta att nästa vecka, då finns vi kvar....Det är insikten om att man behöver ett halkskydd till badrummet som håller en vid liv. Eller en couscousgryta. En ny potatisskalare. Därför sprider man ut inköpen."

"Man ägnar ett liv å att fylla ett hem, och när det är fullt slår man sönder saker för att kunna byta ut dem, för att ha något att göra dagen därpå. Det kan till och med gå så långt att man har sönder sitt förhållande och kastar sig in i ett nytt, en ny framtid, ett nytt hem. Ett nytt liv att fylla."

Är det här månne författarens kommentar till konsumtionssamhället? Att vi människor skulle må bra av att ägna våra liv åt annat än att fylla det med saker? Att man inte blir lyckligare av att vara rik? Att det är de små sakerna i livet som gör en lycklig...och inte stora lottovinster?

Något negativt med boken? Kanske blev de där partierna där man skulle läsa mellan raderna lite för luddiga ibland. Berättelsen känns också ensidig. Det hade varit kul att få berättelsen ur Jocelynes makes perspektiv också. Men det är kanske en annan bok.

Så klart kommer boken att filmas. Vilket får mig att tänka på att jag fortfarande inte har sett Nathalie.

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga "jag-är-där-känslan" - som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten - utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett "relationspaket" för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att "var det inte mer än så här-tanken" kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta...men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns ... och det sätter sina spår. Ralph "hittar sig själv", som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall :-) Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad....och besviken?

Får en bok sluta hur som helst?

Får en bok sluta hur som helst? Har författaren ett ansvar gentemot läsaren? Eller bara mot konsten? Det sista antar jag...men ibland hyser man vissa känslor gentemot en författare när boken inte slutar som man har tänkt sig!! Sitter här och är lite sur på författaren och känner mig snuvad på konfekten. Kanske ska jag se det som en gåva från författaren, för förutsägbara slut är trist...eller? Ibland är det skönt att veta vad man får...ibland vill man bli överraskad.

Just nu sitter jag med sinnet fyllt av frustration över ett slut som hade behövt något förlösande. Och det efter gårdagskvällens uppslitande avslut av Dowton Abbey. Så här i slutet av året får det en speciell klang. Det är något ödesdigert med slut. Hela 2012 har vi överrösts av Mayaindianernas kalender med jorden undergång i december. Vissa menar att slutet på kalendern bara är ett tecken på att något nytt tar sin början. Så kan det även var med böcker med slut som lämnar spår i sinnet. Ibland kan det vara så att bokens slut bara är tankens början.

Med den inställningen ska jag möta 2013. Det har varit ett himlans bra litterärt år för mig, med bland annat Bokmässa och BokSPAning...så jag ser inte att det är något som slutar i och med nyårsafton, utan något nytt som börjar. Jag är nyfiken.

Finns för övrigt en bok som heter: "Slutet på boken är bara början - om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek" av Nina Frid. Jag ser fram emot ett år fyllt av boksamtal!

Till att börja med önskar jag att fler skulle vilja bokprata med mig om Livet efter honom, av Moyes i Läsklubben. Många tankar som hänger lite lösa där och som skulle behövas ventileras.

Däremot är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att följa Downton Abbey...

Inbox(1) av Daniel Glattauer - perfekt jullektyr

Långa lediga lata julfrukostar kräva perfekt jullektyr! Inbox(1), av Daniel Glattauer passar perfekt in i den kategorin. Redan på första sidan dras jag in i den kvicka brevväxlingen mellan Emmi och Leo. Av misstag råkar Emmis mail komma till Daniel och med språket som gemensam nämnare fortsätter de att maila varandra och ett sorts beroende växer fram. En dag utan mail från den andre räknas som en dålig dag.

Jag småler när jag läser om Emmis felskickade mail och tänkter att jag skulle kunna göra precis samma sak :) Eftersom jag är lite hastig ibland så händer det att mail kommer fel. Bland annat råkade jag avslöja planerna för min kompis hela möhippa...oops! När jag köpte en möbel via nätet slant jag på tangenterna så fakturan kom till en kille med samma namn som min man. Tog ett tag att reda ut :)

Språkpsykogram var ett okänt ord för mig innan jag läste Inbox(1). Emmi menar att Leo använder sig av det för att begripa sig på vem Emmi verkligen är. Båda läser de in olika saker i den andres text för att förstå sig på den nya brevvännen. Lär man känna den rätta personen genom text? Är det sitt rätta jag man presenterar i en mailbrevväxling? Hur blir det när man träffas IRL? Och var går gränsen för otrohet? Många frågor dyker upp under läsningen...som fortsätter nu.

Tack Printz Publishing för perfekt jullektyr!