Böcker som hyllar livet

Konstigt att man kan känna sorg över en människa man inte känner. Det har känts tungt idag när alla medier fyllts av ord, bilder och hyllningar av Kristian Gidlund, som dog i går. 

Förutom hans vackra språk och ovanliga öppenhet är jag ett stort fan av hans sätt att skriva om LIVET! Han har verkligen lyckats förmedla vad som är viktigast i livet. Genom sin bok och sin blogg har han lyckats sprida just den livsvisdom vi så väl behöver i dagens stressade och självupptagna samhälle. Att han mitt i allt det svarta och svåra i livet lyckades skriva en sådan vacker och insiktsfull lovsång till livet är fantastiskt. 

Jag kommer att tänka på fler böcker, som visserligen inte kan jämföras med Kristians, men som också är sorgliga och samtidigt väldigt livsbejakande och vackra. Förr eller senare exploderar jag är en sådan bok. Den är dock inte självbiografisk, utan en roman. Innan jag dör är en annan.

Vi möts igen

Programmerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith - kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis...!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. "En dag möter The social network över en latte i Seattle" står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– "Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk".

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den....men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att "dagarna som kommer och går, det är livet". Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda "handlar om döden, men är en lovsång till livet", som Irish Times skrev. Läs den!

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Först en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev...men nu sitter jag här och skriver ändå. :-)  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den :-)

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd :-) och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit "pratad över huvudet" med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. :-) Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på "mjuka" värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen :-)

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.

Little Bee av Chris Cleave - Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: "En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen".

Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!

En dag

På omslaget till En dag av David Nicholls får man reda på vilka som fått filmrollerna som Emma och Dexter och det gillar jag inte. Därför låter jag bli att kolla upp hur skådisarna ser ut.

Boken handlar om Emma och Dexter och om hur deras förhållande utvecklas under 20 år. 1988 den 15 juli tillbringade de en kärleksnatt tillsammans, men det blev ingen fortsättning då på deras kärleksrelation. Livet kom emellan. Varje år just den 15 juli får vi träffa Emma och Dexter och följa hur det går för dem. De är nästan aldrig på samma våglängd när det gäller kärleken...men det här är en romantisk komedi och så klart blir de tillsammans...men boken slutar inte där...säger inget mer om slutet.

Boken är sorglig och rolig på samma gång. Jag hittade den genom Bokhoran Helena Dahlgren som skriver att "En dag är hysteriskt rolig och fruktansvärt sorglig, varm, underfundig, välskriven, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbar". Kan inte annat än hålla med henne.

Den sista föreläsningen

Äntligen en bok som griper tag i mig! Tycker att jag inte hittar några bra böcker nu för tiden. Den här hade dock en kollega rekommenderat. Enligt henne skulle den vara lättläst, gripande och samtidigt lite rolig. Jag håller med. Tror nästan att jag fått smak för biografier efter den här. Ska nog ta en sväng på biografihyllorna nästa gång på bibblan. Läs mer om Den sista föreläsningen här.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland påminner mycket om Innan jag dör. Handligen är den samma: man får följa en ung människas sista tid i livet där slutligen cancern vinner. I den här får man pojkvännens perspektiv. Den är sparsmakad och välskriven och väldigt svår att lägga i från sig. Jag läste den mellan middagen och kvällens sista kopp te.

Kärleken till Frank

Den här boken tycker jag om. Även fast den utspelar sig för 100 år sedan så känns den så idag. Jag har bara läst lite mer än halva, men den tilltalar en gammal kvinnohistoriker som jag. Jag blir så nyfiken på att åka och se Ellen Keys hem och att se mer av Frank Lloyd Wright arkitektur.

Slutet var faktiskt värre än väntat. Jag hade läst att hon gick ett tragiskt öde till mötes, men inte trodde jag det var så här illa. Det var en bra historia, som dock hade kunnat kortas ner en aning. Jag skulle rekommendera den till alla som gillar bra kärleksberättelser, sekelskiftesbeskrivningar och som är intresserade av kvinnohistoria och arkitektur.

Gör vad du vill, av Erland Loe

Har längtat efter att läsa "Gör vad du vill", av Erland Loe. Den levde verkligen upp till mina förväntningar. Den var så bra, rolig och absurd som Loes böcker brukar vara.

"Vi störtar. Älskar dig. Gör vad du vill. Pappa"

Så lyder det sms som 18-åriga Julie får av sin far strax innan hela hennes familj omkommer i en flygkrasch. I sin sorg, och efter ett misslyckat självmordsförsök, beger hon sig ut och flyger kors och tvärs över världen, för att förhoppningsvis gå samma öde till mötes som sin familj. Hon reser bland annat till Rumänien, där fågelinfluensan härjar och gör allt för att bli smittad.

Det är lätt att man ler eller till och med skrattar ibland, även om själva historien faktiskt är tragisk. Men Loe har rätt tonläge när han skriver. Det blir inte sentimentalt och inte heller bara roligt. Han har en absurd humor. Boken är tänkvärd, komisk och klart läsvärd. Snabbt går det att läsa den också.

Den innehåller också många tänkvärdheter, bland annat :

"Kontakten med verkligheten är som allra svagast på nätterna". Stämmer på pricken, enligt mig. Är det därför det är så härligt att vara uppe på natten?

På sidan 81-83 skriver han om en rad tips om hur man kan överleva fall från höga höjder.

"Tips nummer fyra är helt enkelt att böja på knäna..... Tips nummer fem är att slappna av (!) Även om det är svårt att slappna av när man närmar sig marken måste man tvinga sig att göra det. Studier visar att de som slappnar av när de kraschlandar överlever oftare och med mindre allvarliga skador än de som träffar marken i panik och med stela kroppar...... Dessutom kan detta att koncentrera sig på att slappna av ta bort den obehangliga tanken på döden, säger tipsarna".

Innan jag dör, Jenny Downham

"En rörande och modig roman

som påminner oss om att uppskatta

de människor som är viktiga för oss

och att fånga ögonblicket." Guardian

"En sorglig och vacker bok...

Den handlar om döden,

men är en lovsång till livet. " Irish Times

Snyft och wow!! Inte trodde jag att en bok om döden skulle kunna vara så här bra! Och livsbejakande! Jag brukar hålla mig ifrån sorgliga böcker för det finns så många andra roligare böcker som får en att må bra. Men nu måste jag nog omvärdera. Jag vet inte om jag kan sätta etiketten: Feel-good, men på något sätt får den här boken mig att må bra och att skärpa till mig. Jag ska inte ta livet för självklart och klaga på småsaker. Jag ska inte....


Jag har några sidor kvar av boken, men måste spara slutet tills jag är ensam, så jag får fälla några tårar i fred.

I boken får man följa tonåriga Tessa under hennes sista månader. Hon har leukemi och bara några månader kvar att leva. På väggen ovanför sin säng skriver hon upp saker som hon vill hinna med innan hon dör. Bla prova droger, bli kär, bli känd och att hennes föräldrar ska återförenas.

Baksidestexten beskriver boken så här:
"Innan jag dör är en bok fyllld av liv och stark livskänsla. Den handlar om att ta förväl till livet, men lika mycket om att leva det fullt ut. Utan sentimentalitet och med absolut närvaro skildrar Jenny Downham i sin uppmärksammade debutroman (!) (vill gärna läsa mer av henne) den unga Tessas sista månader i livet."