Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga "jag-är-där-känslan" - som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten - utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett "relationspaket" för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att "var det inte mer än så här-tanken" kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta...men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns ... och det sätter sina spår. Ralph "hittar sig själv", som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall :-) Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad....och besviken?

Nathalie - en delikat historia

Sekwas presentation av Nathalie - en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
"I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek"

Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med "humoristisk saga" och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!

Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen...jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken...

Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film...MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.

Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.

Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.

David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.

Mannen som glömde sin fru - beroendeframkallande feelgood

Mannen som glömde sin fru är en bok med starkt beroendeframkallande egenskaper. Man vill hela tiden ha mer. Du kanske känner igen den där sköna känslan som infinner sig när man har en riktig bra bok på gång och vet att man har något roligt att se fram emot nästa gång man får en lucka i andra sysslor. För mig är det här den bästa sortens läsupplevelser.

Jag hade höga förväntningar på boken och de har infriats med råge. Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt om dem, men nu har han slipat sitt författarskap och är ännu ett strå vassare. Mannen som glömde sin fru är en rolig, charmig, klok och tankeväckande feelgoodroman, som borde tilltala alla med ett hjärta.

Det är svårt att inte dra paralleller till En dag, eftersom det är Printz Publishing som har gett ut båda böckerna. Vi är många som har tagit En dag till våra hjärtan. I John O´Farrell har förlaget hittat en värdig uppföljare till David Nicholls. Om En dag handlade om ungdomskärlek rör Mannen som glömde sin fru den vuxna äktenskapliga relationen. Flera gånger under läsningen tänker jag att boken skulle fungera bättre än ren parterapi. På ett tankfullt vis, och med den befriande humorn närvarande, berör författaren grundstenarna till en fungerande och varaktig relation. Jag läste att han är gift, men tänker att han måste ha en skilsmässa bakom sig för att kunna skriva så inlevelsefullt om ett söndertrasat äktenskap.

I går låg jag på kökssoffan och skrattade så högt åt O´Farrells dråpliga humor att min man undrade vad jag höll på med :-) Jag gillar förfatarens sätt att lätta upp det svåra med humor. Hans tes verkar vara att humor är en grundläggande del av en god relation. Huvudpersonen Vaughan, och hans fru Maddy har humorn som gemensam nämnare och Vaughan får sporadiskt tillbaka minnesbilder från deras tidigare gemensamma upplevelser. Jag blir lite avundsjuk på deras roliga traditioner, där ett bortglömt vykort som aldrig blev postat, har en central roll.

Som läsare får man känna på den starka kärlek Vaughan känner för sin fru. Det är riktigt smärtsamt att vara med när han upplever den person han var innan minnesförlusten och hur han drivit sitt äktenskap till en uppslitande skilsmässa. Det är ju sällan bara en det handlar om när två träter, som det heter, och även hans fru får upp ögonen för hur deras relation rullat mot stupet.

Det är också intressant att följa Vaughans möte med sitt nya liv och vilka förändringar minnesförlusten har fört med sig. Han har förändrats på många områden och får liksom uppleva allt för första gången igen. Han som har varit en inbiten rökare, har helt plötsligt tappat röksuget. Han får lära sig att cykla och simma och det verkar sitta i minnet, så det fixar han galant. Att köra bil visade sig inte vara lika lätt... :-)

Nu ska jag njuta av de drygt 50 sista sidorna av boken. Återkommer!
--------------------------------------

Nu har jag läst klart. Njöt sakta av de sista sidorna. Slutet var inte helt givet och det var någon helomvändning och tvist innan sista sidan. Boken lämnar mig dock lite förvirrad. Hur var det nu? Vad hade Vaughan egentligen gjort? Och vad mindes han? Har du läst får du gärna lämna din åsikt om saken i kommentarsfältet. Jag måste bläddra tillbaka en gång till.

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en "bara-måste-läsa-bok". Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början "tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi", men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja...blir nog svaret. Jag går nog inte i täten...men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre...men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! :-)

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla....det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst...det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen :-) Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.

Nya kontakter av Kinsella - romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda "pratiga" och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk :-) Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt...eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä...nu blädderläser jag klart den...men sen tog den sig igen... Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden...och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet...ja det är rena Julia-Roberts-slutet...så klart! :-) Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad...sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

Den krympande hustrun

När jag kom hem i fredags låg ett bokpaket från Adlibris och väntade på mig. Det innehöll Den  krympande hustrun av Andrew Kaufman. Att läsa boken var ett härligt sätt att starta semestern på. Kaufman var en ny upptäckt för mig när jag träffade på Alla mina vänner är superhjältar. Även den här boken tar en med storm och man kastas in i en helt surrealistisk värld...där allt är precis som vanligt... samtidigt som det inte alls är det. Det händer en del mycket skruvade saker och händelser, som inte ens fanns med i min föreställningsvärld förrän nu, och nu sitter de fast. Det är så kul att bli överraskad och få tänka i helt nya banor. Jag klarar vanligtvis inte av FÖR konstiga böcker annars, och jag kan förstå att många kan avskräckas av beskrivningen av den här kortromanen...men den här är alldeles lagom knäpp! Som en saga för vuxna (fast även mina barn blev nyfikna på den, så jag fick läsa de första sidorna högt för dem)... Alice i Underlandet känns inte så långt bort.

Kaufman beskriver människors tillkortakommanden och våra ibland inte alls genomtänkta sätt att leva våra liv. Jag fastande speciellt för kvinnan som förvandlades till godis, och vars barn inte såg henne. Så det spelade inte någon roll om hennes ögon var gjorda av kola och håret av lakritsremmar. Det tittade ändå inte på henne. När barnen skrek så bröt hon av sina lillfingrar, som var av socker, och gav till barnen som muta...(något jag själv gärna har velat haft till hands många gånger :-))

Kaufmans böcker passar utmärkt i sommarstugan, på toaletten (eftersom man läser ut den snabbt), samt i varje hems litterära medicinskåp eftersom den framkallar skratt och får en att tänka på livet på nya sätt.

Bokmania och Enbokcirkelföralla har också skrivit om Den krympande hustrun

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson...men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno...men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 

Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en "maskrosunge" som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 

Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också....vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för "hat". Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 

En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Alla mina vänner är superhjältar

Med det här bokomslaget och den titeln...går ju bara inte att inte bli intresserad. Dessutom är den tunn, men inte själva innehållet. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, handlar om Tom som just gift sig med Perfektionisten. Tom själv är ingen superhjälte, men är vän med flera. På sin bröllopsfest blir hans nyblivna fru hypnotiserad och Tom blir osynlig för henne. Boken handlar om hur Tom minns deras förhållande och hur han kämpar för att hon ska se honom igen.

I Toronto, där berättelsen utspelar sig, bor 249 superhjältar med skilda superkrafter. Perfektionisten, ja det hörs ju på namnet, blir stressad av snöflingor för att hon inte kan organisera dem. Tom tar med henne till ett orört snöigt fält och då uttrycker hon att det är helt perfekt, hon behöver inte ordna någonting. Andra superhjältar är Stresskaninen. När hon är på en fest suger hon åt sig all stress så att alla andra kan njuta. Projeceraren blir kär i Konverteraren. Hon projecerar sin kärlek på honom och får hela tiden tillbaka en konverterad form.

Det låter helt knäppt med så många superhjältar i en bok, men jag köper det rakt av. Den beskriver oss människor på pricken. Kanske är vi alla superhjältar? Alla har vi ju våra egenheter...

Jag känner på mig att jag kommer att gå och bläddra mer än en gång i den här boken. En helt perfekt present till vem som helst.

Syskonmakaren

Syskonmakaren av Lisa Jewell passar perfekt att läsa under julen med en pralin-ask i närheten. Man bara flyter fram i texten och ibland får jag nästa nypa mig i armen för att påminna mig om att jag inte ser en utmärkt brittisk tv-serie, utan att jag läser en bok. Kan en bok få bättre omdöme än så?

Jag har nog läst alla Lisa Jewells böcker som har kommit ut på svenska. Våga flyga är nog den som jag gillar mest...eller gillade mest... nu har Syskonmakaren puttat ner den till andraplatsen. Det här är feelgood när den är som bäst. Den har allt jag önskar: en bra berättelse som slingrar lite lagom, intressanta karraktärer som man känner med, brittisk stadsmiljö och flyt som inte är av denna värld.

Nu har jag inte tid att blogga mer...måste krypa ner i soffan och läsa klart boken...och sluka ännu en pralin.

Sköra bestar

Sköra bestar av Tawni O'dell är en sådan där bok som jag inte vill skriva om för att jag är rädd att förminska upplevelsen av den. Jag är också rätt säker på att mitt blogginlägg inte kan beskriva boken så väl som den förtjänar.

Jag gillade författarens andra böcker, Ivans återkomst, Avvägar och Kära syster så jag hade höga förväntningar när jag började på Sköra bestar och jag kan säga jag fick rätt även denna gång. Jag kommer att bära med mig berättelserna om det två bröderna och den äldre kvinnan som tog hand om dem. Om hennes kärlekshistoria med den spanske tjurfäktaren, en kärlekshistoria som fortsatte även efter döden. Om hur helt okända människor kan komma att betyda så mycket för varandra och att det inte alltid är blodsband som gör att man hör ihop.

Bara att gratulera er som inte har läst Sköra bestar än!

Sju jävligt långa dagar

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. En helt jävla underbart rolig bok! Judd finner sin fru i säng med chefen och det beskrivs med de här orden: Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans... Visst kan man bara bli nyfiken på en sån mening?! Ingen lär bli besviken! Jag kan väl avslöja en detalj...jag kommer alltid att tänka på den här scenen när jag ser tårtljus :-)

Judd och hans familj ska sitta shiva, en judisk sorgevecka för sin döde far. Det är inte bara de enligt traditionen låga stolarna, som ställer till det. Medans släkt och vänner strömmar in kommer både ett och annat gammalt familjegroll upp på bordet.

Jag gillar Troppers sätt att skriva. Torr, svart humor blandat med helt otroligt roliga scener. Det är lätt att se familjen framför sig och jag blir inte förvånad om den här berättelsen snart dyker upp på bioduken. (Vilket förresten de flesta böcker brukar göra nu för tiden...). Man får följa alla familjemedlemmars liv och de flesta hinner ta en ganska stor vändning innan sista sidan.

Som jag skrev om hans tidigare bok Konsten att tala med en änkling så kan jag bara hurra över att det nu finns en värdig lärjunge till Nick Hornby. Grattis till er som inte har läst den än!

Konsten att vara ungkarl

Konsten att var ungkarl av Mike Gayle hittade jag på bokhandeln av en slump. Den var nedsatt och jag plockade med mig den lite på måfå. Ibland får jag ett sug efter lad-lit i Nick Hornbys anda. Redan efter några sidor insåg jag hur överraskad jag blev. Den var faktiskt bra! Mycket bättre än vad jag förväntat mig och sånt är roligt att vara med om :-)

Den handlar om tre bröder i Manchester som lyckas strula till sina kärleksliv något så katastrofalt. Önskar ibland att jag fick ha ett finger med i historien för att hjälpa dem...men då hade det inte blivit en lika bra historia, så klart. Jag gillar att det var så många oväntade vändningar och att spänningen var hög hela tiden. Hur skulle det gå? Sådana böcker är mycket svårt att lägga ifrån sig och gör att jag som är mycket kvällstrött var tvungen att läsa klart boken med bara ett öga.

Hade bibblan haft öppet i lördags hade jag gått dit och lånat en till bok av Gayle. Nu får jag hålla mig till tåls ett tag för jag har just börjat på en annan bra bok. Men nästa gång lad-lit-suget sätter in vet jag var jag ska leta.

Hotellet på hörnet av bitter och ljuv

Hotellet på hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford vill man ju läsa bara man ser omslaget. Jag tyckte att historien lät som något för mig och blev glatt överraskad. Huvudpersonen, en 12-årig kille med kinesiskt ursprung, kämpar genom sin skolgång i Seattle, under Andra världskriget. Hans pappa som vill att han ska bli amerikan tvingar honom att gå i en "vit" skola istället för den kinesiska skolan i kvarteret. Som stipendiat på skolan får han arbeta i matsalen och servera mat och där möter han en japansk flicka och....ja, tycke uppstår :-)

Jag gillar böcker när man får något på köpet. I denna fina och varma kärlekshistoria fick jag också lära mig om förhållandena på USAs västkust under 40-talet och hur japaner, även tredje generationens invandrare, internerades i olika läger längre in åt land. Boken beskriver även hatet som den kinesiska pappan kände mot japaner och ger en inblick i jazzkulturen.

Den här boken kommer jag att bära med mig länge och jag är helt säker på att den kommer att bli läst av många. Själva värmen över historien får mig att tänka på "En röd liten fågel i jultid". En sån där hjärtevärmande historia som går hem hos de flesta. Det är ju inte för inte som den har legat på topplistorna länge i USA.

Grabben i kuvösen bredvid

Jag ramlade över Grabben i kuvösen bredvid på jobbet och blev helt fast. Jonas Helgesson skriver om fula handikappshjälpmedel som han skrotade redan tidigt i sitt liv. Om att han erbjöds bruna fula skor fastän han ville ha blå. Men det fanns bara bruna handikappsskor.

Han ville inte bara vara cp-Jonas och i den här boken visar han att han lyckats mer än väl att uppfylla in önskan. Han skriver så roligt att jag skrattar högt. Han utmanar också fördomar...för även om jag inte vill ha det så har jag det...som alla andra... Även om jag aldrig skulle prata bebisspråk med en människa med funktionshinder så får man sig en tankeställare av den här boken. Jag avundas också Jonas kraft! Han klarar ju allt och lite till. Jag blir inte förvånad om han en dag står på Mount Everest topp!

Huset vid havets slut

Huset vid havets slut - ännu en bok om Ruth Galloway.

Annonsflickan från Odessa

Annonsflickan från Odessa var en överraskning för mig. En blandning av Desperate Housewifes och En kort berättelse om traktorer på ukrainska lät lovande. Den var mer än lovande och efter den har jag haft svårt att hitta någon ny bok och får inte fart på läslusten. Boken handlar om en ung kvinna i Odessa som får arbete på ett företag som sysslar med import. Ett av villkoren är att hon ska ligga med chefen...men hon lyckas ta sig ur situationen. Hon tar även arbete på en datingfirma där desperata amerikanska män söker fattiga desperata ukrainska kvinnor, vars dröm är att lämna Ukraina och leva i det rika Amerika. Samtidigt har hon en maffiaboss i hälarna.

Det kan låta som en ytlig historia, men den beskrev livet och kulturen i Odessa så att min nyfikenhet väcktes. Bland annat kan jag inte släppa tanken på att testa att dricka te med hallonsylt i, vilket huvudpersonen ofta gjorde i boken. Jag har hört att det fungerar som en sorts efterrätt. Att ojämna tal räknas som lyckotal och att ingen skulle komma på tanken att bjuda in sina vänner till sitt födelsedagskalas. Riktiga vänner vet när ens vän fyller år och dyker upp ändå. Små kulturella uttryck som får en att reagera och upptäcka sådana i ens egen tillvaro älskar jag att läsa om. (Etnologen i mig kanske :-) ) Odessa beskrivs också som en varm, internationell stad till skillnad mot Moskva som är hård och kall stad. En resa till Odessa skulle inte sitta helt fel. Jag ska i alla fall ta mig en titt på Internet och resa till Odessa den vägen.

Boken är skriven på ett ganska roligt vis och med humor mitt i den fattiga och miserabla tillvaron som många i Ukraina verkar leva. Samtidigt behandlar den ett allvarligt tema där män mer eller mindre köper sig hustrur...en verklighet som tyvärr är allt för vanlig och tragisk.

Jag kommer absolut att läsa mer av Janet Skeslien Charles. Är det någon där ute som kan rekommendera likande böcker så tackar jag och tar emot!

Igelkottens elegans

Jag sparade de sista sidorna i Igelkottens elegans tills det blev lugnt i huset. Jag ville inte att boken skulle ta slut. Så bra är den! Som tur var har jag köpt Smaken av samma författare och den boken handlar också om människorna
i samma fastighet som portvakten Renée Michel bor och arbetar i. Renée är intelligent och intellektuell, men försöker leva upp till portvaktsrollen till varje pris. (Varför får man veta på slutet :-) För att inte avslöja sig låter hon tvn stå på med dokusåpor, så att det hörs från hennes dörr. Men i själva verket sitter hon och tittar på filmklassiker och läser djupa böcker i ett rum längre in.

I huset bor också tolvåriga Paloma. Hon har bestämt sig för att ta livet av sig för att vuxenlivet inte har något som är värt att leva för. Hon skriver djupa tankar och tankar om rörelser i sin anteckningsbok. Hon är väldigt lillgammal och klok och man förstår tidigt att dessa människors vägar kommer att korsas.

Till fastigheten flyttar sedan en japan. Både Paloma och Renée är intresserade av allt som har med Japan att göra. Dessa tre människor finner varandra och....

Boken är så charmig, rolig och sorglig på samma gång. Den rymmer många kloka ord och filosofiska tankar, vilket kan bli för mycket ibland för min smak, men jag hade inte velat vara utan dem heller. Jag har tänkt flera gånger att: "Tänk att det ska till en feel-goodbok för att jag ska förstå vissa filosofiska tänkares teorier!" Boken är redan filmad och jag hoppas och tror att den kommer att vara precis lika bra som boken!

Svd skriver att "romanens författarröster alltför tydligt vädrar sina åsikter om olika nutida samhällsföreteelser". Bland annat hänger jag upp mig på hennes syn på adopterade. Jag får uppfattningen att hon jämför adopterade med invandrare och flyktingar när det gäller att känna sig sliten mellan två helt skilda kulturer. Paloma tänker att den lille adopterade killen från Thailand kanske får lust att bränna bilar när han blir större...för att som hon tänker: den allra "största ilskan och frustrationen är känslan av att sakna kultur därför att man slits mellan kulturer, mellan oförenliga symboler". Ett adopterat barn har ju oftast inte så mycket av sin ursprungliga kultur med sig och växer ju upp i sitt hemland, inte i sitt ursprungsland. Jag tycker att hon drar för höga växlar när det gäller den problematiken. Men jag kan bortse från den för att jag tycker mycket om boken i övrigt. Guldstjärna till den som orkat läsa ända hit och som hänger med i mitt snurriga resonemang :-)

En dag

På omslaget till En dag av David Nicholls får man reda på vilka som fått filmrollerna som Emma och Dexter och det gillar jag inte. Därför låter jag bli att kolla upp hur skådisarna ser ut.

Boken handlar om Emma och Dexter och om hur deras förhållande utvecklas under 20 år. 1988 den 15 juli tillbringade de en kärleksnatt tillsammans, men det blev ingen fortsättning då på deras kärleksrelation. Livet kom emellan. Varje år just den 15 juli får vi träffa Emma och Dexter och följa hur det går för dem. De är nästan aldrig på samma våglängd när det gäller kärleken...men det här är en romantisk komedi och så klart blir de tillsammans...men boken slutar inte där...säger inget mer om slutet.

Boken är sorglig och rolig på samma gång. Jag hittade den genom Bokhoran Helena Dahlgren som skriver att "En dag är hysteriskt rolig och fruktansvärt sorglig, varm, underfundig, välskriven, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbar". Kan inte annat än hålla med henne.

Bad boy

Bad boy av Peter Robinson var ännu en av höstens höjdpunkter för mig. Den här gången var det Alan Banks dotter som var bokens medelpunkt. Även hans polispartner på sätt och vis. Vill inte avslöja något, men visst blev man chockad. Det kändes som att det var en lång startsträcka, vilket absolut inte gör mig något när det är Peter Robinson som skriver. Sen kom upplösningen väldigt snabbt. Nästan för snabbt tyckte jag. Kanske för att Robinsons böcker är så bra att man läser dem lite för snabbt. De tar slut fortare än vad jag vill att de ska göra. Nu är det bara att vänta på nästa....

Juliet, naked

Känner att jag måste blogga ikapp lite. Har inte haft nån större lust att blogga senaste tiden, men läst har jag gjort. Nick Hornbys Juliet, naked är en av hans bästa böcker. Jag gillade den väldigt mycket. Hela boken slingrar sig kring ett album som spelades in för årtionden sedan, av en musiker som hoppade av sin karriär under mystiska omständigheter... Tror man tills man får höra hans egen variant. Det fanns passager som jag läste högt för min man och livsvisdom som jag ville stryka under (men inte gjordet eftersom det var bibliotekets bok). Därför måste jag köpa pocketvarianten och läsa den en gång till med blyertspenna. En annorlunda relationsroman som jag tror de flesta skulle gilla. Helt i klass med Om en pojke och High Fidelity. Jag ser fram emot filmen som jag antar inte ligger för långt fram i tiden.