Tio saker jag lärt mig om kärlek

Jag tror att det var bokens omslag som lockade mig först. Sen läste jag att den handlade om London och att det var en bok att sträckläsa. De charmiga 10-saker-listorna gjorde även sitt till. En lättsam feelgoodbok helt enkelt - trodde jag. Tio saker jag lärt mig om kärlek är mer än så. Boken tar upp livets väsentligheter på ett ganska djupt plan och sätter igång funderingar om livet. 

Till en början fick jag inte riktigt ihop berättelsen, som är uppbyggd på det viset att man i vartannat kapitel får följa uteliggaren Daniel när han rör sig på Londons gator. I vartannat kapitel lär man känna Alice som kommer hem från en långresa för att ta hand om sin döende far. En bit in i boken flöt läsningen på bättre.

Alice stannar i London efter pappans död och ser till att huset rustas upp inför försäljningen. Under tiden hinner det förflutna i kapp henne och hon hinner i kapp sig själv skulle man kunna säga. 

Det är mycket som inte sägs rent ut i boken och jag tycker att det är ett charmigt berättarknep. Ett av bokens teman är just det "att ibland är det bäst att låta allting vara som det är". Kanske är det bättre att inte dra fram allt i ljuset och istället låta ett och annat vara osagt. Kanske förstår ni som har läst boken vad jag menar?

Alla människor har ju dessutom olika sätt att berätta. Daniel tänker sig att bokstäver, namn och ord har olika färger. Han uttrycker kärlek på sitt eget sätt. Ett vackert språk, tycker jag. 

Andra teman är rotlöshet och tillhörighet. Alice mamma dog i en bilolycka en dag när hon var på väg och skulle hämta Alice. Det var bara det att hon var på väg åt helt fel håll när hon krockade. Vart var hon på väg? Var det ett av hennes infall eller var hon på väg att lämna sin familj? En fråga som ingen någonsin får svar på. Kanske bäst så?  ¨

Alice känner sig rotlös och flyr iväg på långresor. Hennes systrar tycker att hon ska sluta fly och slå sig till ro någon gång. Vad är det som gör att man känner sig hemma? Hur mycket är man beredd att göra för de man älskar? Många frågor, som skulle vara intressant att prata om i en bokcirkel .

Boken är rena drömmen om du gillar London. Det är många miljöbeskrivningar och lång promenader längs Londons gator.

Tio saker jag lärt mig om kärlek är Sarah Butlers debutroman. Jag hoppas på fler romaner från henne! 

En orolig grav

PIIntet ont som inte för något gott med sig... eller vad man brukar säga. Eftersom jag varit sjuk i helgen blev det en hel del sofftid. Som sällskap hade jag den charmige rättsarkeologen Ruth Galloway, hennes druidpolare Cathbad och kommissarie Nelson. De råkar av en händelse befinna sig allihopa i Nelsons hemtrakter och så klart korsas deras vägar.

Som vanligt glider jag in i den mysiga miljö som Elly Griffiths lyckad skapa om och om igen. Fick jag önska skulle jag vilja semestra några veckor hemma hos Ruth. Funderar över vad det är som gör Ruth så sympatisk. Kanske för att hon är så ovanligt mänsklig? Hon har ju en del skavanker, det medger hon ju själv, men viftar snabbt bort dem med en förevändning att ytan är inte allt. 

En orolig grav utspelar sig som sagt i Blackpool och inte i Ruths vanliga omgivning. En arkeologkollega har mördats och är det kung Arthurs grav han hittat? Författaren bygger elegant upp spänningen och jag slukar kapitel efter kapitel. Hon lyckas blanda historia med nutid då ett nyhedniskt rasistiskt sällskap - Vita handen - som är besatta av kung Arthur, verkar ha ett finger med i spelet. Detta hemliga sällskap försöker vända saker och ting så att de passar deras intressen. För vad händer om sanningen kommer fram? 

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Jag är inte orolig. Jag vet att Elly Griffiths aldrig gör mig besviken! 

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Ibland vill man bara stanna kvar i stämningen i en bok. Just så känner jag när jag läser Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend.

Hela helgen har jag burit med mig boken och tagit till både det ena och det andra knepet för att sno åt mig lite lästid. Nu vill jag inte att boken ska ta slut. Än har jag några sidor kvar och jag spar på dem. Är det något som kommer att få Eva att gå upp ur sängen innan ett år har gått?

Vem har inte snuddat vid tanken på att bara skita i allt och dra sig undan!? Det är precis vad Eva gör när hennes barn lämnar hemmet för att börja plugga på annan ort. Vad skönt att få tänka klart, att slippa allt. Lägga över ansvaret på någon annan.

Min känsla av att författaren startar en feministisk reaktion med boken är stark. Det är inte utan ett hånleende som jag läser om Brian, Evas man, som blir helt handikappad när hans fru inte längre lagar maten, stryker hans skjortor eller arrangerar julfirandet. Det blir en nyttig erfarenhet för honom. Kanske borde vi alla lära oss att inte ta personer i vår närhet för givna.

På bokens baksida kan man läsa att den handlar om en kvinna som går in i en livskris. Så uppfattar inte jag det. Jag ser snarare en stark kvinna som beslutar sig för att ta tag i sitt liv. Hon är beslutsam att inte bara låta det rulla på i samma gamla hjulspår. Hon tar en timeout för att vila, få tänka färdigt och bara för att hon VILL!

Det är inte så att man som läsare är inne i Evas huvud och får följa hennes tankegångar hela tiden. Tvärtom så lär man känna henne mer genom hennes familj och andra som hon lär känna under sin frivilliga isolering; Evas mor, svärmor, tvillingbarnen med autistiska drag, makens älskarinna och inte minst Alexander som dyker upp av en slump. Han blir den som hjälper Eva med både praktiska och känslomässiga ting. Hela familjen är lite galen och jag ser många likheter med familjen i tv-serien Friday night dinner, som är en favoritserie.

Ryktet om kvinnan i sängen sprider sig som en löpeld på orten där Eva bor. Folk kommer till henne för att få råd och hon upphöjs nästan till en gudomlig och vis kvinna. Kanske vill författaren här visa på att den nutida västerländska livsstilen kanske inte alltid är den bästa. Att en person som drar sig undan ses som något väldigt udda, säger något om oss. Det är nästan tabu att vända sig från världen. Får man verkligen göra så!? Kanske skulle vi må bra lite till mans av att släppa lite på kraven. Dra oss undan ibland från bruset.

Avslutningsvis vill jag bara säga att Sue Townsends humor är helt underbar! Lågmäld, samtidigt som grov. Varje sida rymmer minst ett skratt; ibland ett gapgarv och ibland bara ett inombordsleende eller ett igenkänningsskratt. Jag har inte läst något av henne innan...konstigt nog...men kommer att läsa böckerna om Adrian Mole så fort jag får tillfälle.

Jag återkommer när jag har läst slutet. Nu ska jag gå till sängs.

En välbevarad hemlighet

En välbevarad hemlighet av Kate Morton är en bok där läsupplevelsen är mer "feelgood" än själva berättelsen. Med det menar jag att det är en bok man fastnar för. Berättelsen har egentligen fler mörka drag i sig än vad jag vanligtvis gillar. Förlaget beskriver den som beroendeframkallande och det är precis vad varje bok av Kate Morton har varit  för mig. Jag vill rekommendera den till dig som söker en fängslande historisk roman med dramatik, hemligheter och kärlek.

Berättelsen är skickligt komponerad och slingrar sig än hit, än dit. Jag var inte riktigt säker på upplösningen förrän på de sista sidorna. Visst hade jag haft mina aningar, men författaren bjuder ändå på andlös spänning hela vägen. Mortons bästa bok enligt mig. En välbevarad hemlighet var inte lika suggestiv och mörk som I det förflutna och inte lika långsam som Den glömda trädgården.

Men visst känner man igen författarens berättarstil. Även denna berättelse skildras från flera berättarperspektiv och utspelar sig också i flera olika tidsåldrar. Dels i nutid då den äldsta dottern, Laurel, sitter vid sin mors dödsbädd och vill få svar på VEM det var som kom till deras dörr, när hon bara vara 16 år och VARFÖR mamman stack ihjäl honom med en tårtspade, utan minsta tvekan. Lauren blev vittne till dådet och vill få svar på vem hennes mamma var innan hon blev mor.

Genom gamla brev, dagboksanteckningar och annan forskning nystar Laurel fram ledtråd efter ledtråd om moderns liv under andra världskriget, då hon bodde i London. Vi får samtidigt lära känna Jimmy, moderns pojkvän och Vivien, en väninna...eller var hon en vän egentligen? Vem har sanningen på sin sida? Vem av dem är psykisk instabil? Vilken roll spelar ödet? Det är nästan med en obehaglig krypande känsla som jag bläddrar för att se hur det ska gå.

Personerna är väl beskrivna, nyanserade och jag kände mig ofta som en fluga på väggen, som en osynlig iakttagare till det som sker mellan dem. Miljöbeskrivningarna är också författarens starka sida och hon är noggrann med tidsmarkörerna.

En välbevarad hemlighet var en mina läshöjdpunkter den här våren och efter att ha läst författarens tidigare böcker så hade jag höga förväntningar. Jag kan avslöja att de mer än infriades. Det tog ett tag innan jag kom in i den...men sen... Nu vill jag gärna läsa Dimmornas lek, som jag inte har läst än. Någon som har läst? Hur är den i jämförelse med Kate Mortons övriga böcker?

Nästa bok av Kate Morton hoppas jag kommer att utspela sig i författarens eget hemland; Australien.

Om du får det här brevet

Låt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling... När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.



Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

Torsdagarna i parken

I början tyckte jag att Torsdagarna i parken, av Hilary Boyd, inte var någon bok för mig, att jag inte tillhörde målgruppen, men jag ändrade mig allt eftersom. Huvudpersonerna är i 60-års åldern och boken handlar om kärlek på ålderns höst. Efter att ha läst en bit ville jag fortsätta och se hur det skulle gå för Jeanie. I och för sig visste jag ju att boken skulle sluta lyckligt, men vägen dit var inte helt rak, förutsägbar eller trist på något vis.

Jag tyckte mycket om att läsa om Jeanie, som i motsats till sin make inte känner sig särskilt gammal. Hon vill fortsätta att driva sin hälsokostaffär, ta hand om sitt barnbarn och inte alls flytta ut på landet och slå sig till ro.

Jag hör ofta folks negativa åsikter om par i mina föräldrars ålder, som köper hus när de är så gamla. Varför ska inte människor få göra som de vill! Livet pågår ju även när man fyllt 60. Alla vill inte sätta sig ner och glo och vänta in döden. Dessutom blir ju allt fler allt äldre nu för tiden. Där tycker jag att författaren har en poäng när hon skriver om Jeanie och hennes 35-åriga relation, som har gått i stå. Det är aldrig försent med en förändring.

Författaren skriver på ett sätt som gör att man inte tänker på att huvudpersonen är i en annan fas av livet än jag själv är. Tankarna är desamma. Jag kommer på mig själv med att tänka att författaren lika gärna hade kunnat byta ut åldern på huvudpersonerna till 30-åringar, och med bara några små ändringar haft en historia som Lisa Jewell eller Marian Keyes lika väl hade kunnat skriva.

Samtidigt är det just huvudpersonernas ålder som gör att boken sticker ut från mängden. De befinner sig i en fas i livet som i alla fall inte jag har läst så mycket om tidigare. Roligt också att få ett annat perspektiv på relationen mormor, mor och barnbarn.

Torsdagarna i parken utspelar sig i London och miljön gör mycket till att jag tycker om boken. Personporträtten är ingående och så precisa att det känns som att man lika gärna hade kunnat sitta bredvid och lyssna. Jag gillar även bokens budskap om att det aldrig är försent att hitta sin livs kärlek och att livet långt ifrån behöver stanna av för att man närmar sig pensionsåldern. Det här är en bok som jag tror kommer att tilltala de flesta som gillar relationsromaner och feelgoodberättelser. Torsdagarna i parken är Hilary Boyds skönlitterära debut och det lovar gott för framtiden.

Här kan du läsa ett smakprov ur Torsdagarna i parken av Hilary Boyd.

Efter festen av Lisa Jewell borde ingå i ett "relationspaket"

Just nu läser jag Efter festen. Som vanligt när man läser en bok av Lisa Jewell, (som är en av mina stora feelgoodfavoritförfattare) infinner sig den där mysiga "jag-är-där-känslan" - som att personerna i boken är ens vänner. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag en dag satt i deras kök och pratade över en öl eller nåt. Jag kan nästan känna lukten av London mellan raderna och jag är inte långt ifrån att beställa en weekendresa. Författaren har också förmågan att få språket att forsa fram likt rinnande vatten - utan att det känns banalt. Inte nog med att boken är lättläst (på ett positivt sätt!), man blir ett snäpp klokare av den också. Flera gånger under läsningen tänker jag att den här boken borde ingå i ett "relationspaket" för nygifta par, eller ännu hellre för blivande makar. Det går att lära sig hur mycket som helst om att leva tillsammans genom en bok som Efter festen.

I Efter festen får man följa Ralph och Jem, som träffades i boken Ralphs party. Nu har de varit tillsammans i över 10 år och de befinner sig mitt i småbarnsträsket och 40-årskrisen knackar på dörren. Missfall, graviditeter, sömnbrist och andra vardagstrivialiteter har satt sina spår. Ralph har svårt att finna sig i småbarnslivet och tar sin tillflykt till en gammal kompis, i Kalifornien under en vecka, när sonen bara är 4 månader. Typiskt män, kan man tänka, och i början var jag nästan lite sur på honom, men samtidigt känner jag med honom. Känslan av instängdhet och att "var det inte mer än så här-tanken" kan ju plåga vilken småbarnsförälder som helst (ibland). Under den här veckan får båda luft och kommer mer eller mindre på nya tankar och försonas och där skulle boken ha kunnat sluta...men Jewell lämnar inte en historia så lätt.

Både Jem och Ralph snuddade vid otrohetens gräns ... och det sätter sina spår. Ralph "hittar sig själv", som man brukar säga, eller om det är Gud (?) och åker hem för att börja om på nytt. Även Jem, som fick testa på ensamma-mamman-livet, hade en liten flirt i lekparken.

Min vana trogen bloggar jag innan jag har läst klart hela boken. Än har jag en tredjedel kvar av den och undrar hur det kommer att gå för dem. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för jag gillar Jem och Ralph, både som individer och som par. Samtidigt så känner jag en sådan frustration!! VARFÖR kan de inte bara PRATA MED VARANDRA?!! Hade de gjort det så hade det inte blivit någon bok i och för sig :-). Inte någon speciell tjock i alla fall :-) Relationsproblematiken känns bekant och det är så fascinerande att få följa två personers tankeliv så nära. Det gör att man förstår varför det uppstår konflikter.

Jag antar att eftersom både Jem och Ralph är två kloka personer, som känner varmt för sin lilla familj, så kommer boken förmodligen att sluta lyckligt. Allt annat skulle göra mig förvånad....och besviken?

Bibliotekspralin nr 21 - favoriter från bibliotekets hyllor

Bok : Mannen och pojken av Tony Parson

Ingredienser: föräldrarskspets vedermödor, lad-lit när den är som bäst, 

brittisk humor förstås och en berättelse om att bli vuxen på riktigt.

Varsågoda!

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Först en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev...men nu sitter jag här och skriver ändå. :-)  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den :-)

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd :-) och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit "pratad över huvudet" med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. :-) Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på "mjuka" värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen :-)

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.

Mannen som glömde sin fru - beroendeframkallande feelgood

Mannen som glömde sin fru är en bok med starkt beroendeframkallande egenskaper. Man vill hela tiden ha mer. Du kanske känner igen den där sköna känslan som infinner sig när man har en riktig bra bok på gång och vet att man har något roligt att se fram emot nästa gång man får en lucka i andra sysslor. För mig är det här den bästa sortens läsupplevelser.

Jag hade höga förväntningar på boken och de har infriats med råge. Jag har läst författarens tidigare böcker och tyckt om dem, men nu har han slipat sitt författarskap och är ännu ett strå vassare. Mannen som glömde sin fru är en rolig, charmig, klok och tankeväckande feelgoodroman, som borde tilltala alla med ett hjärta.

Det är svårt att inte dra paralleller till En dag, eftersom det är Printz Publishing som har gett ut båda böckerna. Vi är många som har tagit En dag till våra hjärtan. I John O´Farrell har förlaget hittat en värdig uppföljare till David Nicholls. Om En dag handlade om ungdomskärlek rör Mannen som glömde sin fru den vuxna äktenskapliga relationen. Flera gånger under läsningen tänker jag att boken skulle fungera bättre än ren parterapi. På ett tankfullt vis, och med den befriande humorn närvarande, berör författaren grundstenarna till en fungerande och varaktig relation. Jag läste att han är gift, men tänker att han måste ha en skilsmässa bakom sig för att kunna skriva så inlevelsefullt om ett söndertrasat äktenskap.

I går låg jag på kökssoffan och skrattade så högt åt O´Farrells dråpliga humor att min man undrade vad jag höll på med :-) Jag gillar förfatarens sätt att lätta upp det svåra med humor. Hans tes verkar vara att humor är en grundläggande del av en god relation. Huvudpersonen Vaughan, och hans fru Maddy har humorn som gemensam nämnare och Vaughan får sporadiskt tillbaka minnesbilder från deras tidigare gemensamma upplevelser. Jag blir lite avundsjuk på deras roliga traditioner, där ett bortglömt vykort som aldrig blev postat, har en central roll.

Som läsare får man känna på den starka kärlek Vaughan känner för sin fru. Det är riktigt smärtsamt att vara med när han upplever den person han var innan minnesförlusten och hur han drivit sitt äktenskap till en uppslitande skilsmässa. Det är ju sällan bara en det handlar om när två träter, som det heter, och även hans fru får upp ögonen för hur deras relation rullat mot stupet.

Det är också intressant att följa Vaughans möte med sitt nya liv och vilka förändringar minnesförlusten har fört med sig. Han har förändrats på många områden och får liksom uppleva allt för första gången igen. Han som har varit en inbiten rökare, har helt plötsligt tappat röksuget. Han får lära sig att cykla och simma och det verkar sitta i minnet, så det fixar han galant. Att köra bil visade sig inte vara lika lätt... :-)

Nu ska jag njuta av de drygt 50 sista sidorna av boken. Återkommer!
--------------------------------------

Nu har jag läst klart. Njöt sakta av de sista sidorna. Slutet var inte helt givet och det var någon helomvändning och tvist innan sista sidan. Boken lämnar mig dock lite förvirrad. Hur var det nu? Vad hade Vaughan egentligen gjort? Och vad mindes han? Har du läst får du gärna lämna din åsikt om saken i kommentarsfältet. Jag måste bläddra tillbaka en gång till.

En nypa salt av Maria Goodin

Jag har tidigare skrivit om En nypa salt, fast då hade jag inte läst hela boken. Nu är den utläst och smält och den är så bra att den förtjänar ett inlägg till! I boken låg en lapp från Pia på Printz Publishing där det stod: "Mer feelgood än så här blir det inte!". Jag är beredd att hålla med på stört. Den är rolig, annorlunda och med ett driv i berättelsen där även spänningen får sin del. Samtidigt är den sorglig och den både berör och ruskar om. En av höstens härligaste läsupplevelser för mig. Jag tror att den skulle gå hem hos de flesta. Ungefär som En röd liten fågel i juletid, av Flagg. Den brukar jag rekommendera när biblioteksbesökare vill ha något mysigt.

Baksidestext: "Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spagetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna". 

Megs mamma använder fantasin för att dölja eller kanske förtränga hemska händelser i förfluten tid. Hon gör det på ett sånt lättsamt och briljant sätt att hon får tillvaron att glöda och jag tänker att fler barn förtjänar att växa upp i en fantasivärld som den Meg uppfostrades i. Samtidigt förstår jag Megs förtvivlan och starka vilja att få veta mer om sin egen bakgrund och hennes irritation mot mamman. Det kan inte vara lätt att möta omvärldens förvånade, roade och retfulla blickar inför sanslösa beskrivningar av sin egen födelse, till exempel, och samtidigt få veta att ens bakgrund är en helt annan än den man har hört under hela sin uppväxt.

Jag kan ändå inte låta bli att tänka: vilken ynnest att få växa upp med så många historier! Jag fastnade bland annat för det här stycket med Megs mammas förklaring av vad det är som håller uppe himlen. Jag tog mig friheten att skriva av den:

"- Vad är det som håller molnen uppe? frågade jag dig en dag. 
- Himlen förstås, svarade du.
Vi låg på rygg i parken, sida vid sida, och tittade på figurer i molnen. Jag minns att jag pekade på ett moln som såg ut som en kanin, fast du hävdade att det var en födelsedagstårta och att kaninens öron var ljus. Allt såg alltid ut som mat för dig. 
- Men vad är det som håller upp himlen då? frågade jag. 
Du var tyst en stund. 
- Luft, som i en sufflé, sa du sedan. 
- En sufflé? 
- Ja, en sufflé. Sätt handen framför munnen och andas i den, så här. 
Du andades in i handlflatan och jag gjorde likadant. 
- Känner du hur varm din andedräkt är? När alla människor i hela världen andas samtidigt, då blir det en massa varm luft. Och du vet ju hur varm luft får en sufflé att resa sig? 
Jag nickade högtidligt, låtsades att jag visste det. 
- All den varma luften från alla människor som andas gör att himlen höjer sig på samma sätt. 
Jag var för ung, för ung för att ifrågasätta dig. Du kunde ha sagt att himlen satt uppe med säkerhetsnålar och jag hade trott dig. Jag trodde på allt du berättade" 

Maria Goodin visar i den här boken på fantasins starka kraft, både för läkning och som ett sätt att visa kärlek. Mannen som kommer in i Megs liv tycker också mycket om att berätta historier och han blir vän med Megs mamma. Han är precis tvärtemot Megs pojkvän som är forskare och som bara tror på det som det finns bevis för. Kontrasten mellan de helt olika männen är lysande och ibland skrattretande. Det var lite befriande att själva kärlekshistorien fick stå tillbaka för mor och dotterrelationen. Samtidigt finns kärleken där på ett sånt naturligt sätt...Läs så förstår du vad jag menar :-)

Det är roligt att jämföra hur titlarna ändras till att passa olika utgivningsländer; engelska titeln: Nutmeg och den amerikanska: From the kitchen of half truth. Den svenska titeln är lysande! 

Jag läser gärna fler böcker av Maria Goodin! 

Tack till Printz publishing som luskar upp så bra titlar! 

Jag blir hungrig av att läsa En nypa salt

Blir du hungrig när du läser om mat? När jag läser En nypa salt av Maria Goodin blir jag så sugen på sufflé, lönnsiraps- och pecannötsmuffins och passionsfruktkaka...Dreglar du också nu? :-) Förlaget beskriver boken som ett: "Brittisk relationsdrama i köksmiljö" och det stämmer på pricken.

Megs mamma är lite speciell. Hon försitter inte en chans att få använda sin fantasi och oftast rymmer den referenser till något ätbart. Meg har sedan födseln matats med de mest häpnadsväckande historierna; hennes första tand var så vass att mamman använde henne som konservöppnare, hon drack så mycket mjölk att de hade en ko ståendes bredvid sängen. När modern är döende flyttar Meg hem och tar hand om henne. Frustrationen över att inte veta något om sin far och sin bakgrund börjar gå henne på nerverna.

Meg har för länge sedan tröttnat på sin mors fantasifulla lögner om hennes uppväxt och har ett förhållande med en man som är moderns totala motsats. Moderns beskrivning av förälskelse rymmer sprakande stjärnor, elektricitet, glittrande moln av stjärnstoft och känslor av att falla; "De säger att man faller handlöst för någon när man blir förälskad, för det är precis vad man gör; man faller långsamt, länge. Jag började falla samma stund som din pappa omfamnade mig, och jag fortsatte att falla i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle få fast mark under fötterna igen".

Meg förklarar hur det är med sin pojkvän; "Med Mark är det inte som att falla, det är raka motsatsen, som att bli infångad och nedsatt på jorden igen. Allt är plötsligt självklart. Alla varför har ett svar, alla mysterier har en lösning. Det är som att hitta hem när man varit vilse, eller som att få svaret på en gåta man kämpat med länge. Det får inte jorden att snurra, det får den att stanna".

Men så dyker den charmerande trädgårdsmästaren upp...

En nypa salt påminner mig om Chocolate, av Joanne Harris, med alla matreferenser och det där lite magiska i tillvaron. Eftersom jag själv är lite förtjust i att drömma mig bort, trolla med ord och att inte ta allt så bokstavligt så tycker jag mycket om Megs excentriska mor. Jag har nu läst ungefär halva boken och kommer att läsa fortsättningen långsamt under andakt så att den räcker länge, länge...

En nypa salt är utgiven av Printz Publishing som ger ut "intelligent underhållning och feelgood-berättelser som är lättillgängliga, men också välskrivna och smarta - och gärna roliga". Den här boken är ännu en mitt-i-prick-utgivning av förlaget som gav ut En dag av David Nicholls.

Porträttet av Dig

Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood - varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna...för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck :-)

Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas...och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande...ibland är det på gränsen att hon faller dit...men så...

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag :-)

Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
"So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It's about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it's about how we look at each other, and what we choose to see."

På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

Recensionsexemplar från Forum

Gapgarv och igenkänning hos John O´Farrell

Gick förbi min bokhylla i dag och lade då märke till boken Kan innehålla nötter av John o´Farrell. Hade inte tänkt på honom på ett tag förrän jag såg att Printz Publishing kommer att ge ut Mannen som glömde sin fru i höst. Jag läste aldrig hela boken, av någon anledning, men jag kom ihåg att den startade med en helt otroligt rolig öppningsscen. Så jag tog med boken ut i trädgården och läste början igen...och skrattade...och skrattade högt...tror inte grannen är hemma, som tur är.

Boken startar med att en mamma står gömd bakom en bil, beredd att sparka ut en pappersfigur föreställande Tony Blair i skoluniform, för att skrämma bilisterna som kör för fort på hennes gata. Det är ungefär så mina tankar går ibland när bilarna svischar förbi här hemma. Kanske var det därför jag tyckte att det var extra kul. John o´Farrell kan det där med att skriva roligt och i den här boken trycker han på en öm punkt hos alla föräldrar...hur vi curlar våra barn. Ibland kan det vara jobbigt, men samtidigt skönt att skratta åt sig själv. Med tanke på hur kul jag tycker bokens första sidor är, kommer jag nog att slänga mig över o´Farrells nya bok när den ges ut.

*...i skämtbutiken fanns bara masker föreställande Musse Pigg, Frankenstein, en häxa och en djävul att välja på...förutom Tony Blair, som nog var den mest pojklika av dem.

Min plikt som Feelgoodbibliotekarie att tacka Maeve Binchy!

Eftersom Maeve Binchy lämnade jordelivet i veckan känner jag att det är min plikt som Feelgoodbibliotekarie att uppmärksamma hennes böcker lite extra just nu. Jag vet en hel bunt biblioteksbesökare som kommer att bli mycket ledsna att höra att hon har dött. Binchy har väl aldrig varit en av mina stora favoriter, men några böcker av henne har jag slukat och tyckt om. Det där speciella brittiska och ofta lantlivet, som jag gillar, var hon briljant på att beskriva.

Nora O'Donoghues dröm är en av Binchys böcker som föll mig speciellt i smaken. I den blandar hon italieninspiration med det irländska, som får en att vilja gå en språkkurs i italienska i Dublin på direkten.

När ödets stjärnor faller har jag både läst och sett på film. Den handlar om två flickor som växer upp tillsammans på 50talet på Irland. Jag gillade boken när jag läste den för länge sedan, men filmen tyckte jag nog ännu mer om.

Den magiska källan - har jag inte läst än, men tipsat många biblioteksbesökare om. En vän till mig har läst den och har sagt att jag kommer att gilla den. Den beskriver hur livet i en småstad förändras och eftersom jag bor på en liten ort tror jag att jag kommer att känna igen en del. :-)

Nu behöver vi inte gräva ner oss för att det inte kommer fler Binchyböcker. I bland annat boken Nutidsromantik, av Maria Ehrenberg, hittar du kanske dina nya favoritförfattare..som åtminstone påminner om Maeve Binchy.

Tack Maeve Binchy för att vi har fått läsa dina historier!

Major Pettigrews sista chans

"Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar", går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.

Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från "En karl för sin kilt", som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker...och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett "Morden i Midsommer"-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Nya kontakter av Kinsella - romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda "pratiga" och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk :-) Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt...eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä...nu blädderläser jag klart den...men sen tog den sig igen... Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden...och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet...ja det är rena Julia-Roberts-slutet...så klart! :-) Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad...sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

Little Bee av Chris Cleave - Wow! En läsupplevelse med stort L! Borde jag ju ha förstått eftersom Ingalill Mosander på Go Kväll sagt så här om den: "En enastående berättelse om vår tid. Den är sorglig, rolig, utmanande och upplyftande. Alla människor som älskar att läsa böcker ska unna sig den här läsupplevelsen".

Att en sådan viktig och samtidigt sorglig bok kan vara så rolig trodde jag inte var möjligt. Jag blev helt kär i Little Bee, som trots sina hemska upplevelser, har fötterna på marken och en bibehållen tro på mänskligheten. Åter igen har jag läst en bok som ger mig både kunskap och en minnesvärd historia i ett. Ingen borde missa den här boken!!

I det förflutna

I det förflutna av Kate Morton var en överraskning för mig. Jag gillar hennes tidigare och vet att de är lite åt det lättsammahållet, men ändå lite kluriga och med helt underbara miljöbeskrivningar och personbeskrivningar. I det förflutna var lite långsam i början och det tog ett tag för mig att fastna i berättelsen...men sen var jag fast. Ordentligt! Spänningen bygdes upp för varje sida och på slutet var det nästan olidligt. Det här är en roman som gränsar till thriller och skulle bli en utmärkt tv-serie från BBC.

Boken påminner mycket om Den trettonde historien, som ingår i min favoritsamling av bästa böcker. Intressant också att få en inblick hur det kunde ha varit under första världskriget i England. För bokälskare har också boken en guldkant eftersom den handlar om en BOK.

Syskonmakaren

Syskonmakaren av Lisa Jewell passar perfekt att läsa under julen med en pralin-ask i närheten. Man bara flyter fram i texten och ibland får jag nästa nypa mig i armen för att påminna mig om att jag inte ser en utmärkt brittisk tv-serie, utan att jag läser en bok. Kan en bok få bättre omdöme än så?

Jag har nog läst alla Lisa Jewells böcker som har kommit ut på svenska. Våga flyga är nog den som jag gillar mest...eller gillade mest... nu har Syskonmakaren puttat ner den till andraplatsen. Det här är feelgood när den är som bäst. Den har allt jag önskar: en bra berättelse som slingrar lite lagom, intressanta karraktärer som man känner med, brittisk stadsmiljö och flyt som inte är av denna värld.

Nu har jag inte tid att blogga mer...måste krypa ner i soffan och läsa klart boken...och sluka ännu en pralin.