Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts "grabbig" och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!