Vi möts igen

Programmerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith - kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis...!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. "En dag möter The social network över en latte i Seattle" står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– "Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk".

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Nathalie - en delikat historia

Sekwas presentation av Nathalie - en delikat historia, av David Foenkinos, fångade mitt intresse på stört med de här orden:
"I samma anda som romaner av Nick Hornby, Muriel Barbery och Jonathan Tropper har den internationellt hyllade författaren David Foenkinos här skrivit en innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek"

Nick Hornby och Jonthan Tropper är två av mina favoritförfattare! I kombination med "humoristisk saga" och Frankrike kunde det bara vara en toppenbok!

Så klart visade det sig att det här var en bok för en Feelgoodbibliotekarie. Jag blev helt betagen av den! När jag glad i hågen berättade det för en arbetskamrat tyckte hon helt tvärt om. Jag blev så paff! Hur kan någon INTE tycka om den här boken!?? Hon tyckte att det inte var någon bok utan en film. Så olika man kan tycka. Det är precis den sorts böcker jag gillar. Böcker som gör att berättelsen rullar som en film genom hjärnan (eller hjärtat?) Vet inte om jag ens vill se filmen...jag har den ju redan inspelad på ett sätt. Kanske om ett tag när den har fått mogna. Jag vill inte bli besviken...

Boken är skriven på ett lite annorlunda vis med en sorts korthuggen humor som faller mig i smaken. Sån där humor som gör att man ler inombords samtidigt som mungiporna sakta drar sig uppåt. Det är en romantisk komedi i bokform, rätt och slätt, och den kommer helt klart att bli underbar även på film...MEN boken brukar ju vara bättre än filmen.

Blinkningen till Sverige och speciellt Uppsala, som är min födelsestad, gjorde så klart inte boken mindre lockande. Fastän Uppsala framställs som en stad i Ingemar Bergmans anda, så märker man att författaren har glimten i ögat i sin beskrivning av svenskarna.

Att bokens huvudpersoner är en aning udda figurer gör också att boken hamnar i min favoritkategori. Jag har vikt en massa hundöron på ställen som jag gillade extra mycket och som jag tänkte skriva om, men jag överlåter åt er som har den oläst att njuta av boken helt på egen hand.

David Foenkinos kommer till Stockholm i slutet av november. Eftersom jag har en bit till huvudstaden håller jag tummarna för att han kommer att dyka upp i Babel eller något annat bra TV-program.

När jag fick mail från Martina Haag

I kväll har jag haft ett sånt där hallelujamoment (har inget med korset i bakgrunden att göra, Pingstkyrkan har en bra lokal för stor publik)...eller "Bennymoment" som Martina Haag kallar det. När jag pratade med Martina Haag i kväll gjorde jag inte ett lika bestående intryck, som hon själv gjorde när hon skulle provsjunga för AbbaBenny och AbbaBjörn. Det jag menar är att det är lite speciellt när man träffar någon som man beundrar och som man bara har sett genom tv-rutan förrut, eller som i det här fallet genom tv-rutan och genom hennes böcker. 

Martina Haag bjöd på roliga episoder både från sina böcker och sitt eget liv. Det skrattades i bänkraderna och jag såg många som torkade skrattårar ur ögonvrårna. Själv fick jag nästan hicka för att jag skrattade så mycket...och det fastän jag redan hade läst om det hon berättade. Vi fick också höra om hennes ungdomstid där hon inte var "som alla andra". Bland annat var hon den enda i klassen som inte hade färg-tv. Sånt sätter sina spår, men Martina Haag menar att avundsjuka kan vara en mycket bra drivkraft,
om den används på rätt sätt. 

Efter föreläsningen signerade Martina Haag sina böcker och jag stack åt henne ett hemgjort visitkort med min bloggadressen och några korta frågor. Redan någon timme efter hon lämnade Edsbyn  fanns svaren på  i min brevlåda. Jag frågade så här, om jag minns rätt: 

Vad är feelgoodlitteratur för dig?

 Gillar du feelgood? Har du något boktips?

Hur känner du inför skrivandet nu jämfört med hur du kände i början av din författarkarriär? Hur känns det att nu vara en del av "etablissemanget"?

Här är hennes svar: 

Hej, vilken rolig publik ni var! Här kommer svaren på frågorna; feelgoodlitteratur: en romantisk modern rolig 40+ tjej med drömmar som inte sitter och väntar på att livet ska börja. 




Jag läser mest biografier just nu. Ibland bara deckare ibland massa historiska böcker men just nu; biografier. 




Jag har ganska bra skrivsjälvförtroende nu. Jag försörjer mig på mitt skrivande, jag är så glad att folk vill läsa mina böcker! 




Hejhej Martina










Tack själv Martina för en rolig kväll! Kul att du har en ny bok på gång. Den ser jag fram emot!

Och det är jag inte ensam om. Efter föreläsningen var det flera som kom fram till mig och frågade om dina böcker går att låna på biblioteket. Mitt svar: Självklart!!

Nya kontakter av Kinsella - romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda "pratiga" och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk :-) Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt...eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä...nu blädderläser jag klart den...men sen tog den sig igen... Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden...och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet...ja det är rena Julia-Roberts-slutet...så klart! :-) Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad...sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.