Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att "dagarna som kommer och går, det är livet". Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.
Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.
Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.
Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda "handlar om döden, men är en lovsång till livet", som Irish Times skrev. Läs den!
2 kommentarer:
Och jag är fortfarande ganska ensam om att inte bli helt betagen av den här boken..
Jag läste hans Alaska var är du för inte så längesedan och sedan dess har jag varit helt uppslukad av tanken på döden och livets korthet, såg samtidigt Gengångare så det kanske påverkade också. Men Alaska var är du, var kanske på samma sätt så sorglig, så vacker och en känsla av jag mest vill krypa under ett täcke när jag läste den. Blir sugen att läsa den här efter din recension, alla säger ju att den är så bra.
Skicka en kommentar