Om du får det här brevet

Låt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling... När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.



Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt