Solviken - svensk feelgood

Solviken av Annika Estassy är en relationsroman som utspelar sig i Roslagen. Gillar du Kajsa Ingemarssons böcker eller serien Familjen kring La Stella av Annica Wennström och Swedenmark, kommer du garanterat att hitta en ny favorit i Annika Estassy. Solviken är hennes debutbok och jag får känslan om att det kommer en fortsättning.

Boken cirklar kring livet runt 40 och rymmer, kärlek, svartsjuka, otrohet och skilsmässa. Den handlar om att bryta upp och starta om på nytt. Boken skulle lika gärna kunna handla om min egen bekantskapskrets. Personerna i boken känns bekanta på något vis.

Det är Marie som bryter upp både från sin lägenhet, hemstad och ett förhållande och hamnar ute i Solviken. Hon möter Niklas, som lever ett varannan-vecka-liv. Han är skild från Ylva, som träffat en ny man, men som ändå inte kan släppa taget helt om sitt ex. Deras dotter är den som drabbas. Niklas kompis Gabriel är en kille som lever livets glada dagar.

Solviken är lätt att läsa, den är rakt berättad och innehåller mycket dialog. Jag kan tänka mig att det är många som skulle älska att läsa den som sommarlitteratur på stranden.

Hos mig går inte boken hem som jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag har många böcker som väntar på min uppmärksamhet just nu, eller att jag har slagit på semester-hjärnan eller rent utav är det min olust för det vanliga tråkiga svenska, som spelar in? Som jag nämnt tidigare så har jag svårt för deckare som utspelar sig i Sverige. Det blir för nära den tråkiga verkligheten. Det är svårt att förklara, men att läsa svenska deckare eller att se de filmatiserade versionerna är ungefär som att titta på Rapport eller Aktuellt för mig. Ge mig lite insyn i en annan kultur eller ett annat lands miljöer så har du mig på kroken.

Jag försöker föreställa mig Solsidan i en utländsk miljö. Om man bytte ut detaljerna och miljöerna till franska förhållanden, eller om jag i min fantasi låter boken utspela sig i Kanada, Kina, Argentina eller var som helst. Kanske skulle jag gilla boken mer då? Eller är personerna i boken för vanliga för min smak? Ett persongalleri med några udda, mer eller mindre excentriska individer kan sätta krydda till nästan vilken berättelse som helst.

Som sagt, smaken är som baken och jag har läst många recensioner av läsare som fullkomligt älskar Solviken. Jag önskar att jag hade gjort detsamma. Jag är nog helt enkelt inte rätt person för just den här boken.