Sjuårskrisen av Josie Lloyd och Emlyn Rees

En förkylning och en pocketbok senare börjar jag se ut från näsduksgrottan. Sjuårskrisen är perfekt att ha som 30-sekunders-läsning, eftersom sådan läsning lätt gör att jag tappar sammanhanget. Den här berättelsen och med det driv den har gör att det är omöjligt att tappa tråden. 30 sekunders läsning är ungefär vad jag stundtals lyckats smyga mig till de senaste dagarna när jag varit hemma med en förkyld dotter, samtidigt som jag själv nyser väldigt ofta. Det kan också kännas som en tröst att läsa om andra som också känner sig som en "hushållsrobot" just såna här dagar.

Jag såg Sjuårskrisen av en slump och långt bak i hjärnan kunde jag påminna mig att jag läst en annan bok av samma författare och med samma huvudpersoner. Den hette Tillsammans och jag kommer ihåg att jag tyckte den var bättre än många andra liknande böcker jag slukat.

Det var roligt att möta gamla bekanta och se hur deras förhållande utvecklats. Amy och Jack är Det perfekta paret och då menar jag det. De passar verkligen ihop, gillar samma saker osv, men så kommer småbarnslivet emellan... Och varför kan inte folk PRATA med varandra? Vad mycket enklare det skulle vara då. Man märker det tydligt speciellt i en berättelse som den här när man får se problemen ur båda huvudpersonernas synvinklar. Ibland tycker jag dock att deras relation skildras lite väl svart-vitt och gammaldags. Hur roligt är det att höra om män som inte fäller ner toaringen (har man hört det förrut?) eller att mannen ska vara familjeförsörjare (Suck!).

Boken liknas vid Bridget Jones-böckerna och Nick Hornbys böcker. Jag kommer snarare att tänka på Tony Parson. Relationsböcker skrivna med humor och träffsäkerhet. Som en äkta brittisk romantisk komedi med förankring i vardagen. Till och med Hugh Grant själv nämns i boken! En bok man kan avvara, men helt perfekt som förkylnings/vab-litteratur! Och varför inte som relationsterapi?!