Till en början fick jag inte riktigt ihop berättelsen, som är uppbyggd på det viset att man i vartannat kapitel får följa uteliggaren Daniel när han rör sig på Londons gator. I vartannat kapitel lär man känna Alice som kommer hem från en långresa för att ta hand om sin döende far. En bit in i boken flöt läsningen på bättre.
Alice stannar i London efter pappans död och ser till att huset rustas upp inför försäljningen. Under tiden hinner det förflutna i kapp henne och hon hinner i kapp sig själv skulle man kunna säga.
Det är mycket som inte sägs rent ut i boken och jag tycker att det är ett charmigt berättarknep. Ett av bokens teman är just det "att ibland är det bäst att låta allting vara som det är". Kanske är det bättre att inte dra fram allt i ljuset och istället låta ett och annat vara osagt. Kanske förstår ni som har läst boken vad jag menar?
Alla människor har ju dessutom olika sätt att berätta. Daniel tänker sig att bokstäver, namn och ord har olika färger. Han uttrycker kärlek på sitt eget sätt. Ett vackert språk, tycker jag.
Andra teman är rotlöshet och tillhörighet. Alice mamma dog i en bilolycka en dag när hon var på väg och skulle hämta Alice. Det var bara det att hon var på väg åt helt fel håll när hon krockade. Vart var hon på väg? Var det ett av hennes infall eller var hon på väg att lämna sin familj? En fråga som ingen någonsin får svar på. Kanske bäst så? ¨
Alice känner sig rotlös och flyr iväg på långresor. Hennes systrar tycker att hon ska sluta fly och slå sig till ro någon gång. Vad är det som gör att man känner sig hemma? Hur mycket är man beredd att göra för de man älskar? Många frågor, som skulle vara intressant att prata om i en bokcirkel .
Boken är rena drömmen om du gillar London. Det är många miljöbeskrivningar och lång promenader längs Londons gator.
Tio saker jag lärt mig om kärlek är Sarah Butlers debutroman. Jag hoppas på fler romaner från henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar