En nypa salt av Maria Goodin

Jag har tidigare skrivit om En nypa salt, fast då hade jag inte läst hela boken. Nu är den utläst och smält och den är så bra att den förtjänar ett inlägg till! I boken låg en lapp från Pia på Printz Publishing där det stod: "Mer feelgood än så här blir det inte!". Jag är beredd att hålla med på stört. Den är rolig, annorlunda och med ett driv i berättelsen där även spänningen får sin del. Samtidigt är den sorglig och den både berör och ruskar om. En av höstens härligaste läsupplevelser för mig. Jag tror att den skulle gå hem hos de flesta. Ungefär som En röd liten fågel i juletid, av Flagg. Den brukar jag rekommendera när biblioteksbesökare vill ha något mysigt.

Baksidestext: "Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spagetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna". 

Megs mamma använder fantasin för att dölja eller kanske förtränga hemska händelser i förfluten tid. Hon gör det på ett sånt lättsamt och briljant sätt att hon får tillvaron att glöda och jag tänker att fler barn förtjänar att växa upp i en fantasivärld som den Meg uppfostrades i. Samtidigt förstår jag Megs förtvivlan och starka vilja att få veta mer om sin egen bakgrund och hennes irritation mot mamman. Det kan inte vara lätt att möta omvärldens förvånade, roade och retfulla blickar inför sanslösa beskrivningar av sin egen födelse, till exempel, och samtidigt få veta att ens bakgrund är en helt annan än den man har hört under hela sin uppväxt.

Jag kan ändå inte låta bli att tänka: vilken ynnest att få växa upp med så många historier! Jag fastnade bland annat för det här stycket med Megs mammas förklaring av vad det är som håller uppe himlen. Jag tog mig friheten att skriva av den:

"- Vad är det som håller molnen uppe? frågade jag dig en dag. 
- Himlen förstås, svarade du.
Vi låg på rygg i parken, sida vid sida, och tittade på figurer i molnen. Jag minns att jag pekade på ett moln som såg ut som en kanin, fast du hävdade att det var en födelsedagstårta och att kaninens öron var ljus. Allt såg alltid ut som mat för dig. 
- Men vad är det som håller upp himlen då? frågade jag. 
Du var tyst en stund. 
- Luft, som i en sufflé, sa du sedan. 
- En sufflé? 
- Ja, en sufflé. Sätt handen framför munnen och andas i den, så här. 
Du andades in i handlflatan och jag gjorde likadant. 
- Känner du hur varm din andedräkt är? När alla människor i hela världen andas samtidigt, då blir det en massa varm luft. Och du vet ju hur varm luft får en sufflé att resa sig? 
Jag nickade högtidligt, låtsades att jag visste det. 
- All den varma luften från alla människor som andas gör att himlen höjer sig på samma sätt. 
Jag var för ung, för ung för att ifrågasätta dig. Du kunde ha sagt att himlen satt uppe med säkerhetsnålar och jag hade trott dig. Jag trodde på allt du berättade" 

Maria Goodin visar i den här boken på fantasins starka kraft, både för läkning och som ett sätt att visa kärlek. Mannen som kommer in i Megs liv tycker också mycket om att berätta historier och han blir vän med Megs mamma. Han är precis tvärtemot Megs pojkvän som är forskare och som bara tror på det som det finns bevis för. Kontrasten mellan de helt olika männen är lysande och ibland skrattretande. Det var lite befriande att själva kärlekshistorien fick stå tillbaka för mor och dotterrelationen. Samtidigt finns kärleken där på ett sånt naturligt sätt...Läs så förstår du vad jag menar :-)

Det är roligt att jämföra hur titlarna ändras till att passa olika utgivningsländer; engelska titeln: Nutmeg och den amerikanska: From the kitchen of half truth. Den svenska titeln är lysande! 

Jag läser gärna fler böcker av Maria Goodin! 

Tack till Printz publishing som luskar upp så bra titlar!