Sällan har jag önskat ett familjeträd mer, än när jag läste Främlingars hus av Reginald Hill. Det hade helt förstört spänningen, MEN lämnat mig mindre frågande på slutet. Kanske ett familjträd i osynligt bläck, som läsaren själv fick upptäcka på slutet? Jag har ännu inte läst någon av Hills deckare, men känner mig sugen efter att ha läst den här boken. Det brittiska som jag gillar, brasorna, landsbygden, bykänslan och landskapet finns där. Enligt baksidestexten anses Främlingars hus vara Hills bästa, så det var ju bra att jag började med den.
Om jag ska försöka likna boken vid någon annan så är det svårt att inte dra paralleller till Da Vinci-koden. Det är en historisk roman, med drag av spökhistoria och samtidigt är det en thriller som utspelar sig i nutid. Persongalleriet är också spännande och kontrastrikt. Matematiker från Australien möter präststuderande historiker från Spanien och ljuv musik uppstår. Det finns även plats för humor.
538 sidor lång, utan att kännas lång. Kanske läste jag den lite för fort. För det känns inte bra att jag missat själva poängen. Den som känner sig manad får gärna avslöja för mig vem bebisen på sista sidan var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar