Dimridåer och vinskimmer

Fredagkväll, lite gott vin och en ny spännande bok att börja på. Läsandet får liksom ännu en dimension när man känner en av författarna.

Två timmar senare:

Vilken berättelse! Jag bara slukade den i tv-soffan där jag oftast brukar sova vid den här tiden på fredagkvällar. Har nog aldrig hänt att jag läst ut en bok så fort och på en fredagkväll. Bra betyg alltså.

Boken kom till som ett tankeprojekt som gick ut på att pröva om det går att skriva en deckare där varje kapitel har olika författare. Svar : JA! Det var lite av charmen. Genom hela boken hade jag bara tanken i hjärnan: hur klarar man att först vara inställd på en handling för att sen sätta sig och skriva fortsättningen med en helt annan handling som någon annan har skrivit början på. Måste vara svårt som tusan.

Jag är också imponerad över hur alla smådetaljer vävts in av olika författare och hur dessa detaljer fört historien framåt. Lite krångligt var det att hålla reda på släktskapet mellan personerna, men om jag hängde med en fredagskväll, efter vindrickande...så gör alla det.

Innan jag började funderade jag på hur det skulle bli att hoppa mellan olika författares språk och sätt att skriva på, men kom på nu efter läsningen att jag inte alls lade märke till växlingarna. Dels för att jag inte är någon direkt språkbegåvad person.eller för den delen språkintresserad . Men framför allt tror jag att jag missade språket för att själva historien var så spännande och med sånt driv.

Jag är inget stort fan av svenska deckare...men efter den här kanske jag måste pröva ändå. Kanske Arne Dahl som någon tjatat om att jag måste läsa....