Senor Peregrino av Cecilia Samartin är riktigt bra. Den har fått pris för bästa roman när The International latino awards delades ut i New York förra året. På bokens baksida står det att den låg före båda Dan Browns och Stieg Larssons böcker på Norges topplista. Det stod också att den påminde om Tusen strålande solar. Det var väl att ta i tycker jag. Nog beskrev den en utsatt människas situation och ett samhällsproblem, men nej, den var inte lika gripande.
Boken handlar om en flicka som blir till genom en våldtäkt i Mexiko. Hon föds med ett stort rött födelsemärke som går från nacken ner till knävecken och blir så klart utstött av folket i den lilla Mexikanska by där hon bor. När modern dör bestämmer hon sig för att ta sig till USA för att finna en läkare som kan ta bort födelsemärket. Hon lyckas ta sig över gränsen och får bo hos sin moster. Med falska papper får hon arbete på ett mentalsjukhus där hon har en enda patient. Han kallar sig för Senor Peregrino och vägrar gå ut ur sitt rum. Han stjäl hennes viktiga dokument och för att hon ska få tillbaka dem måste hon lova att lyssna på hans berättelse. Hon blir som besatt av hans berättelse om när han var ung och gjorde en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Alla som har gjort den vandringen känner säkerligen igen sig i boken.
Mest av allt tyckte jag om de kapitel som handlade om Jamilet och hennes flykt till USA och henns liv hemma hos mostern. Författaren har skrivit en ny bok som heter Drömhjärta som snart kommer ut på svenska. Jag ska ska läsa den!
2 kommentarer:
Jag började på Senor Peregrino men gav upp när hon kommit till mostern, tyckte den var seg och inte alls intressant. Blev den bättre när Senor Peregrino kom in i handlingen?
Tack för tipset!
Skicka en kommentar