Man får följa en ung vit kvinnlig journalist som i sin hemstad i Södra USA, på 60 talet, skriver ner svarta hembiträdens berättelser om sina liv och arbete hos vita familjer. Detta skedde under stort hemlighetsmakeri.
Det känns hemskt att denna rasism var så utbredd och det var bara 50 år sen! (ännu mer skrämmande är det väl att rasismen finns kvar än idag) Tex fick de svarta kvinnorna inte gå på samma toaletter som de vita och i boken bygge familjen ny toa till hembiträdet i garaget (blev lite körigt när hon sen skulle lära dottern i huset att använda toaletten :-)). Samtidigt som kvinnorna förnedrades uppfostrade de de vita familjernas barn med kärlek. De försökte impregnera barnen mot rasismens klor genom att berätta sagor där hudfärgen var oväsentlig. Den om en grön Martin Luther King var rörande :-)
Det var också hemskt att läsa om hur osynligt kvinnorna straffades. Om de gjort något otillåtet dröjde det inte länge förrän de blev av med jobbet. Sen ville ingen annan anställa henne eftersom ryktet spred sig som en löpeld i de vita kvinnliga nätverken. Efter det kanske hon blev av med lägenheten för att någon kontaktat hyresvärden. Snart var också den avskedade kvinnans vuxna dotter utan arbete och så vidare. Ondskan sipprade igenom och minsta lilla felsteg kunde få stora konsekvenser för hela familjer.
Jag rollbesätter redan filmen, som bara måste komma, i mitt huvud. Men tills dess - LÄS BOKEN!
1 kommentar:
Håller med dig om Niceville, och vilken bra översättning! Jag skulle gärna läsa mer om Skeeters liv i New York och sedan om hur hon kommer hem igen x-antal år senare och om vad som hänt under tiden.
Agneta i Luleå
Skicka en kommentar