40 minus av Pernilla Glaser var en glad överraskning för mig. Jag hade fått för mig att hon skrev svåra böcker, men den här var en lätt men för den delen inte en grund relationsroman.
Bokens framsida och texten på baksidan kan få en att tro att det är en lättsam och rolig bok : "ett överlevnadsdrama mitt i den igenkännbara storstadsdjungeln. En mörk och rolig bladvändare med ett hoppfullt slutakord".
Rolig vet jag inte om jag kan hålla med om. Jag tror att tyckte om den för att jag kände igen mig eftersom författaren är från samma generation som jag själv.
Kanske en av de bättre böckerna som jag har läst om barnlöshet. Hon beskriver bra hur allvarligt barnlöshet kan ställa till det i en relation. Hur svårt det är att förklara för sig själv och andra hur man kan sörja något som man aldrig haft. Hur svårt det är att leva med de oupphörliga besvikelserna och med ovissheten om framtiden.
Paret i boken, närmar sig 40 årsåldern, och har dragits med barnlöshetsproblem i flera år. Det tar på krafterna och relationen är skakig. De tacklar sin barnlöshetssorg på helt olika sätt. Mannen går helt upp i sitt jobb och vill inte prata om sorgen eller deras relation. Kvinnan kan inte tänka på annat än sorgen och deras relation. Det är alltid intressant att läsa om manligt och kvinnligt tänkande och hur olika två personer kan tänka om samma sak. Man vill skrika åt dem: "Prata med VARANDRA nån gång för tusan!"
Jag är nyfiken på Pernilla Glaser och har lånat hem hennes andra böcker Mitt rätta jag och Robson.
På Dagens bok kan du läsa mer 40 minus.
1 kommentar:
tack för påminnelsen om Glaser. jag läste Robson en gång i tidernas begynnelse och den var skitbra - då.
Skicka en kommentar