Förbjuden frukt, av Sara Addison Allen

Jag lockades först av den här boken för att den enligt en recension skulle vara en blandning mellan Stekta gröna tomater, Desperat housewifes och Six feet under. Låter som en perfekt kompott i mina öron. Efter att ha inhandlat pocketversionen fick omslaget mig att tänka på Harlekinböcker. Men faktiskt har den roat mig under några förkylda dagar. De magiska inslagen får mig att tänka på Allendes Andarnas hus. Ingen verkar tycka att det är konstigt om klockan slutar slå och vattnet i kastrullen plötsligt slutar koka. Inte heller att det finns ett mystiskt äppelträd som kastar äpplen efter folk.

Som vanligt i mina favoritböcker så finns där ett persongalleri med udda personligheter. Vissa drag har gått i arv från generation till generation. I en familj springer alla männen på nätterna och gifter sig alltid med äldre kvinnor. I en annan är kvinnorna speciellt bra på sex. En kvinna har en ovanlig gåva och får ofta en tvingande känsla av att hon måste ge något till en viss person. Som i slutet av boken när en man får en mangodelare (!?) som för honom till en matlagningskurs som han annars inte skulle ha gått på.

Recepten i boken får det att vattnas i munnen och får mig att tänka på filmen och boken Kärlek het som chili. Huvudpersonen i Förbjuden frukt, har alltid i olika sorters ingredienser som ska få personen som ska äta den att känna på speciella sätt. Till exempel så ska squashblommor tydligen vara bra för förståelse.

Vad sägs om:

Kex med syréngelé, småkakor med lavendel och tekakor med krassemajonäs. Stekta maskrosknoppar på ris med kronblad från ringblommor och stuvade pumpablommor. Muffins med kanderade penséer fick barnen att tänka efter. Kaprifolvin gav förmåga att se i mörkret. Dipp gjord på hyacintknoppar fick en att bli nedstämd och tänka på det förflutna och salladerna med endiver och mynta fick en att tro att något trevligt skulle ända. Som matlagningspoesi för min hungriga själ!!

Trots det tramsiga omslaget och det ganska smör-romantiska innehållet tilltalades jag av den här boken. Som en saga för vuxna står det på baksidan och jag är beredd på att hålla med. Läser gärna fler böcker av Sarah Addison Allen.