Har just läst klart Anna Gavaldas novellbok Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstanns för andra gången. Den här gången hade jag nöjet att diskutera den med andra som läst samma bok och det var kul. Alla hade vi fastnat för novellen om lastbilschaffören som av misstag och helt ovetandes orsakar en stor bilolycka med många dödsoffer. Först flera timmar efter olyckan får han veta det genom hans fru, som tror att han dött i olyckan. Usch vilken känsla! Jag gillar det med Gavaldas noveller att de är korta och att man verkligen känner något när man läser dem. En annan novell handlar om ett par som bara är ute och kör bil och man får följa båda deras tankar om livets vedermödor. Jag får rysningar av att läsa den. Sååå tråkigt som de har det borde inga par få ha det.
Stämningen i Gavaldas böcker gör att jag vill boka en Paris-resa på en gång. Faktiskt, och nu ska jag dela med mig av ett tips och en hemlighet.....när jag tycker att livet är trist, vädret är dåligt och jag är urtrött och på väg till jobbet brukar jag låtsas att jag är fransyska i Paris. Att jag tar en liten kopp kaffe på nåt mysigt litet kafé i Paris på väg till jobbet. Det är vår. Och på nåt sätt känns det som/eller min fördom, att i Paris är det tillåtet att vara lite sur och butter och inte helglad och hejsansvejsanpigg jämt på ett annat sätt än vad som tillåts här. Med en basker på sned och en cigg elegant i handen hastar jag med klippande klackar längs med Paris trottoarer och kaféer och då känns livet lite lättare igen.
När jag är inne på noveller kan jag tipsa om mina favoriter:
Den indiske tolken, av Jumpha Lahiri. Den tar upp kulturkrockar, integration och handlar om invandrare i USA.
Kyssar på Manhattan, av David Schickler. De novellerna har jag för mig går ihop lite med varandra. Och om jag inte minns helt fel så binds de ihop på slutet. Rätta mig och jag har fel.
En bra novell är aldrig fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar