Rädda varje spillra

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward är en bok som är både rå och ömsint. Låter kanske konstigt. Det kan jag hålla med om. Berättelsen om den dysfunktionella familjen, som består av Esch, hennes bröder och deras alkoholiserade far, utspelar sig i Mississippi när orkanen Katrina väntas och sedan drar in över delstaten.

Esch är 14 år och går klädd i brödernas kläder. De delar kläder och det är som att alla har glömt att hon är flicka. Eschs mamma dog strax efter förlossningen av Junior, lillebrorsan. Pappan hankar sig fram på ströjobb och de bor i ett fallfärdigt hus på vischan. Familjen lever på konserver och det händer till och med att de äter okokta nudlar direkt från förpackningen. När orkanen närmar sig och det är dags att börja hamstra konserver är det precis som vanligt för dem. En av bröderna försöker sig på att föda upp kamphundar för att kunna sälja valparna. Det förekommer flera otäcka scener där kamphundar hetsas att slåss.

Mitt i denna utsatta miljö finns dock en ömhet mellan familjemedlemmarna. De hankar sig fram tillsammans på något vis och bryr sig om varandra. Den speciella tillgivenhet som Skeeth visar sin hund och hennes valpar står både som en stark kontrast till den eländiga tillvaron familjen lever i och till hundslagsmålen. Samtidigt kan man se ömheten till hunden som en parallell till omsorgen som familjemedlemmarna visar varandra.

Även språket, som flyter lätt och vackert på något oförklarligt vis, fungerar som en stark kontrast till den misär som familjen lever i.

Esch blir gravid och vi får följa hennes tankar kring det. Som det barn hon är har hon ett ganska passivt förhållningssätt till graviditeten. Det får liksom gå som det går. Hon har genom andra hört om makabra sätt att bli av med fostret, men hon låter magen växa. Författaren har ett målande språk och beskriver hur magens form förändras från en galiamelon till en honungsmelon.

Medan Skeeth gör både det ena och det andra för valparnas överlevnad och Esch försöker ta in att hon är gravid kommer orkanhotet allt närmre. Pappan börjar förbereda familjen för orkanen, men barnen verkar inte ta hans ord på allvar. Spänningen stegrar sig och författaren bjuder in mig som läsare att uppleva en katastrof på nära håll. Skräckinjagande samtidigt som intressant. Det är mycket både ock i den här boken märker jag :-)

Jag tyckte mycket om "Rädda varje spillra" och skulle gärna läsa mer av författaren. Jag är tacksam för att flera bokvänner på nätet rekommenderad mig att läsa den här boken. Boken väckte även mitt intresse för orkanens framfart och jag ser fram emot att även läsa Orkanen av Laurent Gaudé, som också handlar om Katrinas framfart.

Vi möts igen

Programmerare är ett märkligt släkte. Det har jag alltid tyckt. De har sitt eget hemliga språk bestående av ettor och nollor. Både Sam och Meredith i boken Vi möts igen av Laurie Frankel, arbetar som programmerare på ett dejtingföretag. De träffas via Sams nya program, som bygger på annan data än den som kunden själv fyllt i. Han kommer fram till att antingen försöker folk göra sig bättre än vad de är eller så är folk så nervösa vid första dejten att de inte visar sitt rätta jag. Så han gör ett program som bygger på löneuppgifter, utbildning och all den data som finns om oss på Internet. På den vägen träffar han Meredith - kvinnan i sitt liv.

När Meredith älskade mormor dör bygger Sam ett program av deras mejlkonversation för att trösta Meredith och för att ge henne en möjlighet att säga adjö. De startar ett företag för att låta fler ta del av detta program, med olika resultat. Det är fler som får svårt att komma över sin sorg, som hänger kvar i den på grund av programmet än vad det är som får ett avslut. Det känns ju som att den döde fortfarande lever eftersom de kan konversera via mail eller videochatt. Lite läskig tanke att det jag skriver i detta nu en dag kan komma att användas på något vis...!

Författaren ställer alltså en rad tänkvärda frågor till läsaren i undertexten. Vilka digitala spår lämnar vi moderna människor efter oss? Vilka möjligheter som de tekniska framstegen ger oss, vill vi egentligen ha? Ger det tröst att få säga adjö på det här viset? Räcker det inte att bevara våra nära och kära i vårt eget minne? 

Vi möts igen är en annorlunda och smart feelgoodberättelse om döden, livet och kärleken. Samtidigt som den handlar om avsked och sorg, så passar den perfekt in i avdelningen för romantiska komedier. Jag gillar de roliga karaktärerna, boken är roligt skriven och rymmer en lång rad komiska situationer. "En dag möter The social network över en latte i Seattle" står det i baksidestexten. Jag kan bara hålla med! Hade jag fått bestämma skulle jag ha kortat ner berättelsen och stramat upp den, men den är ändå väl värd att bli läst. En välskriven feelgoodberättelse som stannar kvar länge.

Filmmanus som bygger på boken är redan på gång så det dröjer nog inte förrän vi ser berättelsen om Sam och Meredith på bio. Jag tror att filmen kan bli riktigt bra.

När jag tidigare intervjuade Åsa Brolin, som har översatt boken till svenska, frågade jag till VEM hon skulle rekommendera Vi möts igen. Hon svarade så här:

– "Alla som vill bli uppslukade av en väldigt samtida kärlekshistoria där sociala medier har en av huvudrollerna, samtidigt som frågorna är eviga: Vad händer när man dör? Vad är kärlek, och kan den verkligen övervinna ALLT? Hur ska man själv orka leva vidare om någon man älskar dör? Den är smart, roligt skriven. Författaren Laurie Frankel går lite i Douglas Couplands fotspår, fast hon är mycket mer romantisk".

Intressant intervju med författaren: Book Lust with Nancy Pearl featuring Laurie Frankel

Om du får det här brevet

Låt dig inte luras av bokens vackra omslag! Det fick mig att tro att det var en feelgoodroman. Om du får det här brevet är mer än så. Det är en viktig berättele, som ställer stora existentiella frågor och beskriver ett historiskt skeende inifrån. Det ges ut nästan hur många böcker som helst om andra världskriget just nu. Om du får det här brevet är ännu en, fast med ett annorlunda perspektiv.

Författaren ger oss berättelsen utifrån en amerikansk synvinkel och visar hur åsikterna om kriget i Europa gick isär. Vissa var fast övertygade om att kriget inte berörde dem, medan andra dagligen skådade efter u-båtar längs kusten. Som läsare kastas man mellan kontrasterna; ett sargat Europa som befinner sig mitt i ett brinnande krig och det lilla samhället där man inte riktigt kan ta in vad som sker på andra sidan Atlanten.

Huvudpersonerna är postmästaren Iris och radiojournalisten Frankie. Båda bringar de berättelser till sina medmänniskor, fast på lite olika vis. Postmästaren Iris håller hårt på sekretessen och skulle aldrig drömma om att tjuvläsa ett brev. Hon ser sig som en viktig del i människors liv när hon skickar och tar emot kuvert innehållande livsavgörande besked. Radiojournalisten Frankies röst når lyssnare på andra sidan Atlanten och hon tänker mycket på hur hon via sina rapporter från Blitzens London ska få sina landsmän att förstå hur illa läget är.

I Cape Cod, på USA:s östkust, där Iris bor och arbetar går, den nygifta Emma och väntar på sin unge make. Efter en misslyckad förlossning har han åkt till London för att gottgöra det liv som gick förlorat. Hans tankar kretsar mycket kring om EN människa kan göra skillnad eller inte.

Det var länge sedan jag läste en sådan hudnära skildring från andra världskriget. Författaren tar fasta på hur oförutsägbart livet är. Ena stunden är man här, nästa inte. Till exempel är det en person i boken som överlevt många bombningar, men sedan tvärt blir påkörd av en bil och dör, av en olyckshändelse. Den episod i boken, som berör mig allra mest, är den med mamman som sitter med sitt barn på en parkbänk och småpratar. I nästa ögonblick kommer ett oväntat bombanfall mitt på ljusa dagen. De som sedan kommer upp ur skyddsrummet när larmet blåsts av, möter modern som kommer bärandes på sitt livlösa barn och säger älskling, älskling, älskling... När jag läste detta avsnitt kom min som till mig i kökssoffan och jag mådde rent utav illa. Det är sällan jag dras in så starkt i en bok.

Hur vore det om vi människor kunde lära oss av historien är en tanke jag får efter att ha läst klart. Krig borde inte få förekomma. Som jag skrev tidigare väcker författaren många frågor, som tål att tänkas på fler än en gång. Bland annat frågor om tolerans. Jag tänker då på den judiske mannen i Cap Code som möts av  misstänksamma blickar vart än han går. Hur gör vi fienden av varandra?

Andra frågor, som jag klurar på långt efter sista sidan är: Hur gör man när man sitter inne med en hemlighet? Vem vill vara budbäraren av ett sorgligt besked? Vad är bäst; att fortsätta leva på hoppet eller att veta sanningen? Vem vet egentligen hela sanning? Bara berättelsen vet, är svaret man får, och det är också en intressant tanke, tycker jag.

Jag hittade det här klippet där författaren själv berättar om boken. Det är förresten hennes debutroman. Jag hoppas på flera.



Fler böcker i min smak om andra världskriget:
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv 
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Molnfri bombnatt

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier!

Inte visste jag att det fanns ridande bibliotekarier. Det fick jag lära mig först när jag stötte på boken Wonderland Creek, Resan till verkligheten av Lynn Austin. Det var under den stora depressionen i USA på 30-talet som ett statligt program startades där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter till folk som annars inte skulle ha kommit i kontakt med varken böcker eller bibliotek.

Boken startar med att bokmalen, tillika bibliotekarien, Alice blir påkommen av sin pojkvän med att läsa under en begravning. Alice lever genom böckerna och inte förrän hennes liv ställs på ända i en liten ort långt ifrån civilisationen och de bekvämligheter, som hon är van med, möter hon den bistra verkligheten och sätts på prov.

Alice skulle bara lämna några ihopsamlade böcker till biblioteket i den lilla kolgruveorten Acorn, men hamnar mitt i familjekonflikter och hemlighetsmakeri. Hon blir av olika anledningar kvar längre än hon först hade tänkt sig.

Det här är ingen bok jag skulle ha läst om det inte var för det intressanta historiska temat. Man får en viss inblick i hur det kunde ha varit för de ridande bibliotekarierna och vilken glädje folk hade av böckerna och besöken. Ett råd till dig som är känslig för böcker som påminner om Binchys, McKinleys och Roberts : undvik boken! Till dig som gillar underhållningslitteratur med historisk touch kan jag bara rekommendera denna bok. Inom sin genre skulle jag säga att den hamnar på den övre skalan och boken förtjänar sina läsare.

Författaren Lynn Austen har vunnit Christy Award för bästa kristna roman flera gånger. Jag tycker att det kristna budskapet är ganska så nedtonat i boken, i alla fall utifrån mina förväntningar :-) Det kan hända att jag har missat en del, för jag måste faktiskt erkänna att jag blädderläste andra halvan av boken. Dels på grund av att jag har fler böcker på vänt och dels för att boken blev lite för långrandig för min smak. Boken hade gärna kunnat kortats ner med minst hundra sidor.

Bilden av bibliotekarien känner man ju igen. En passionerad bokläsare, (oftast kvinna), som ser sitt yrke som ett kall och som utför sitt arbete för en väldigt låg lön med andras intressen för ögonen. Tidigare har jag videobloggat om boken och läst ett stycke högt.

Kanske kan vetskapen om de ridande bibliotekariernas historia ändra på vår yrkesimage? Jag har ju redan tankarna på en flakmoppe :-)

Var blev du av Bernadette av Maria Semple

Var blev du av Bernadette, av Maria Semple beskrivs av förlaget som rolig, rapp och gripande. Jag håller med! Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en bok att jag vill börja om med den redan när jag har läst ut sista sidan.

Bokens huvudperson, Bernadette, var en gång i tiden en framstående arkitekt, och tilldelades en av de finaste utmärkelserna i arkitektkretsar. Hon kom i strid med en granne och sedan spårade allt ur. Efter flera missfall fick Bernadette och hennes man Elgie, en liten flicka - Bee. Bernadette mådde dock inte bra och tappade skaparlusten. Huset hon köpte för att göra något storartat av, förföll allt mer under årens lopp, och till slut stack det till och med upp ogräs mellan golvplankorna. En vän skrev i ett brev att Bernadette måste skapa annars skulle hon bli en samhällsplåga...och där hade han delvis rätt. Maken Elgie arbetar allt längre dagar på Microsoft och  Bernadette trivs aldrig i Seattle. Hennes beskrivningar av staden och folket där är roliga bara i sig och de får mig bara att bli ännu mer intresserad av staden. :-)

Dottern Bee och Bernadette har en varm och stark relation, men när dottern önskar att familjen ska åka till Antarktis känner Bernadette, som dragit sig undan all kontakt med andra människor, att hon inte kommer att klara av varken att vara bland folk eller den beryktade sjösjukan. För att slippa resa tar hon till så drastiska metoder som att boka livsfarliga sjösjukepiller och dra ut sina visdomständer. För att undvika kontakt med folk sköter Bernadette dessutom alla kontakter med omvärlden, allt från att beställa mat till att boka biljetter, genom en person i Indien (som sedan visar sig vara någon annan än den Bernadette trott). Här hör ni historiens absurda nivå. Den här familjen gör på sitt eget vis och jag gillar dem från första sidan.

Boken är roligt och fräscht skriven. Historien förs fram genom mail, hemliga lappar, rapporter m.m och är därför inte helt lättläst. Trots att det är många röster som kommer till tals så har jag aldrig några problem med att hålla i sär dem. Historien flyter på så pass bra att det inte gör något att berättarrösterna växlar. Persongalleriet är udda och det är inte utan ironi som författaren beskriver föräldrarna till eleverna på Bernadettes dotters skola. Flera mammor där skulle lätt platsa i Desperate Housewives eller likande tv-serier. Gemenskap är inte riktigt Bernadettes grej och det har de andra mammorna mycket svårt att förstå när de nästan vänder ut och in på sig själva för att ordna fester och arbetsgrupper för att få passande familjer att sätta sina barn i just deras skola. Bernadettes familj däremot skulle hellre platsa i Gilmore Girls.

Författaren har tidigare skrivit manus till flera kända tv-serier som bla. Ellen, Saturday Night Live och Galen i dig. Jag känner igen humorn från tv-serierna (som jag gillar) i boken, men i bokform känns humorn lite mer subtil och inte lika "rakt på". Humorn är finslipad och historien lever inte på slapsticks eller snabba repliker även om sådana finns med i boken. Om jag får önska så ser jag gärna att boken blir filmad, men kanske ännu hellre att författaren klämmer ur sig fler böcker som den här...och det fort! För jag vill läsa mer av Maria Semple!

För övrigt var boken mycket spännande och på slutet bet jag nästan på naglarna av nervositet. Skulle Bernadette komma till rätta eller inte?!

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green är en bok jag inte vill skriva sönder. Egentligen skulle jag inte skriva ett ord mer om den....men jag gör det ändå. Boken förtjänar hur många ord som helst, eller ännu hellre en strålande recension. Någon sådan kommer inte här, men några ord klämmer jag ur mig.

Det känns inte riktigt okej att läsa böcker om människor som lider av dödliga sjukdomar. Det är lite som att man gottar sig åt andras olycka. Samtidigt är det något mycket lockande med sådana historier. Något rent. Aldrig är väl någon så levande som när döden är en realitet. Det är ju så trist att vi måste bli påminda av människor i dödens väntrum att "dagarna som kommer och går, det är livet". Hazel och Gus och deras kärlekshistoria säger mer om livet än många andra böcker tillsammans.

Hazel, och även Gus, har ett sån odramatisk och osentimental inställning till sin sjukdom. Människorna i deras närmsta omgivning är inte rädda för att prata om sjukdomen. Hazels föräldrar utgör ett gott exempel på hur jag skulle vilja bli behandlad om jag var i hennes situation; hon ÄR inte sin sjukdom. Boken ger läsaren insikt hur det kan vara att bära på något som en dag kommer att explodera. Som Hazel uttryckte det: hon har svårt att se någon mening med att inleda ett förhållande när hon själv kommer att explodera förr eller senare och göra sin kille ledsen. Utan att avslöja för mycket så kommer hon på att kärlek inte går att styra över.

Ett plus i kanten till att Hazel är en boknörd och att en bok har en av huvudrollerna.

Förr eller senare exploderar jag är en bok i stil med Innan jag dör av Jenny Downham. Båda är sorgliga och vackra. Båda "handlar om döden, men är en lovsång till livet", som Irish Times skrev. Läs den!

Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr.

Det som först gjorde att jag ville läsa Allt spelar roll! av Ron Currie, Jr. var att den beskrevs som humoristisk och att den handlade om en dysfunktionell amerikansk familj. På de punkterna blev jag verkligen inte besviken. Juniors familj har sina skavanker kan man säga; mamman är alkoholist, pappan är tystlåten och stretar enträget på i livet, brorsan tar en överdos och får en hjärnskada som gör att han glömmer saker. Han är dock en jäkel på baseball, fast han måste ha en assistent som håller reda på var nästa match är osv.

Nu börjar det knasiga...Junior själv hörde redan i fosterlivet en röst som berättade att jorden skulle gå under om 36 år. Antingen det eller så såg han ett program om jordens undergång på TV när han var liten och så fastande det i hans minne. Det är lite svårt att avgöra. Författaren vrider och vänder på berättelsen och lämnar en del tolkningar till läsaren. Ibland hade jag lite svårt att hänga med.

Jag är fortfarande inte helt säker på om jag har uppfattat berättelsen rätt. Kanske är det så att det här är en postmodernistisk skriven bok som inte är helt linjär. Jag brukar ha svårt för sådana böcker, men det är något med författarens berättarstil och personbeskrivningar som gör att jag fortsätter läsa. Min förkärlek för det skruvade gör nog sitt till också.

Boken handlar om vad det som är viktig i livet. Junior har svårt att se att någonting spelar roll...jordens undergång är ändå snart här. Samtidigt så visar författaren på vad som verkligen är viktigt i livet och vi får en alternativ bild av Juniors liv. Vad hade hänt om han inte hade berättat för sin flickvän om hans speciella vetskap? Om han hade hållt inne med sin speciella kunskap och låtit livet fortgå? Det ger mig som läsare en tankeställare. Hur skulle man själv tänka och vad skulle man göra om man visste att ens tid var utmätt?

På ett sätt är historien nästan lite science fiction och det brukar inte alls vara något för mig. Av någon anledning är det ändå kul att läsa om det projekt som Junior dras in i, där man försöker bygga en stor farkost som ska ta med alla som vill lämna jorden i innan kometen kommer. En del människor väljer att inte registrera sig till den resan och väljer istället att stanna på jorden. De kallas för "strutsfolket", för de andra tycker att de är dumma och bara försöker tänka bort problemet. Varför tar de inte chansen när den finns? Även där finns en del att tänka kring. Hur skulle du själv resonera?

Ron Curries har haft stor framgång med sin bok om Junior och hans familj. Han jämförs ofta med författarna Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer, två författare vars böcker jag har tänkte läsa ett längre tag nu. Skriver upp dem någonstanns i minnet.

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade...

Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett "jag" insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet :-) Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är "annorlunda" och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts "grabbig" och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!

Blomsterspråket

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh var helt underbar. Den blir en perfekt feel-goodfilm med lite djup. Funderar på vilken skådespelerska som skulle passa som bokens huvudperson...men hon är väl redan tillsatt i Hollywood kan jag tänka mig. Tyvärr är Julia Roberts för gammal, men hade hon varit yngre så hade hon varit klockren. Kanske dyker hon upp som blomsteraffärens ägare? Kanske hon som spelade Juno...men hon kanske också är för gammal. Tjejen i den här boken påminner lite om henne på något sätt, i alla fall i mitt huvud. 

Jag blev helt tagen av boken och läste ut den på en dag och det känns fortfarande som att jag saknar Victoria Jones och hennes vänner. Victoria är verkligen vad man kan kalla en "maskrosunge" som växt upp i ett stort antal fosterhem, men som klarar sig på sitt eget vis och med hjälp av blommorna. Författaren har startat Cameillia network som en hjälp vid övergången mellan fosterhem/gruppfosterhem och vuxenlivet. Bra initiativ! 

Det var mycket intressant att lära sig alla blommors betydelse också....vilket är bokens stora huvudtema. Från och med nu ska jag aldrig mer ge bort en basilikaplanta eftersom basilika står för "hat". Boken påminner mig lite om Vit Oleander som jag läste för länge sen, där blomman hade en viktig del i berättelsen.  som också handlade om en flicka i en utsatt situation. 

En höjdare för alla som vill ha en hoppfull bok med högmysfaktor trots allt elände. 

Tävling om bok med Kina-anknytning

I dag när jag satt och läste En bok om dagens blogginlägg om Nästan hemma, av Jean Kwok, kom jag på att jag inte hann skriva något inlägg om den efter att jag hade läst klart boken. Gör det nu i stället. Eftersom En bok om dagen skrivit ganska utförligt om själva handlingen så hänvisar jag er dit och ägnar mig åt mina intryck istället.

För nya läsare kan jag ju berätta att jag har en viss förkärlek för Kina och kinesisk kultur. Jag har varit där två gånger och mina barn har sina rötter i Kina. Redan när den här boken kom ut på engelska köpte jag den, men sen hamnade den i en av alla bokhögar här hemma. När den sen kom ut på svenska hade jag glömt att jag hade köpt den på engelska. Så därför tänkte jag lotta ut den engelska varianten, om någon är intresserad.

Hur gör man för att vinna Girl in Translation? Lämna en kommentar och nämn en bok med kinesiskt tema, som du tycker att jag ska läsa. Du kan skriva antingen här eller på min Facebooksida. 

Jag föll på en gång för bokens huvudperson och hennes fina relation till sin mor. De slutar inte att visa kärlek till varandra fastän de mer eller mindre sliter ut sig på sina underbetalda arbeten. De kämpar på och överlever de mest vidriga situationer. Den skruttiga lägenheten, som den snikna och elaka mostern har ordnat åt dem, får dem nästan att frysa ihjäl. När de en dag råkar hitta flera kasserade rullar med ljusgrönt tyg, ungefär sånt som teddybjörnar är tillverkade av, bär de hem rullarna och kapslar in hela lägenheten. Bilden av när dottern och modern sitter vid sitt fluffiga köksbord inlindade i det värmade tyget har fastnat på min näthinna. 

Den här berättelsen ger ett bra perspektiv på hur det kan vara att komma som invandrare till ett nytt land med en helt annan kultur. Hur många små vardagliga ting enkelt kan misstolkas totalt och ställa till med bekymmer. Hur språket sätter käppar i hjulet. Vad som räknas som "normalt" och inte. Dottern i boken lär sig snabbt att hålla inne med vissa saker. Hon bjuder absolut inte hem sin vän eller berättar inte för någon att hon hjälper sin mor på hennes arbete efter skolan. Jag blir så imponerad av deras slit och hur de står ut i så många år och ändå förblir hela som människor. Genom dotterns speciella begåvning får hon en chans att ta dem till en bättre plats.

Alla som är det minsta intresserad av hur det kan vara att komma till ett nytt land borde gilla den här berättelsen. Har du dessutom smak för asiatisk kultur, som jag, så kommer du att sluka boken. Jag hade gärna läst den i ett streck...om jag hade fått för min familj vill säga. :-)

Drömmarnas sjö

Drömmarnas sjö av Kim Edwards var lite trög i början, men jag gillade stämningen från första raden och sen rullar det på allt fortare ju fler sidor jag läste och nu med bara några sidor kvar vill jag att den aldrig ska ta slut. Tänk dig en miljö från Dawson creek, ett mysterium a la Den trettonde historien, en släkthistoria av bästa amerikanska snitt, en gammal pojkvän och tillika glaskonstnär och en kärlekshistoria som börjar i Murakamis Tokyo, vindlar förbi Indonesien och....ska smyga upp i sängen och läsa slutet nu. 

Alla mina vänner är superhjältar

Med det här bokomslaget och den titeln...går ju bara inte att inte bli intresserad. Dessutom är den tunn, men inte själva innehållet. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, handlar om Tom som just gift sig med Perfektionisten. Tom själv är ingen superhjälte, men är vän med flera. På sin bröllopsfest blir hans nyblivna fru hypnotiserad och Tom blir osynlig för henne. Boken handlar om hur Tom minns deras förhållande och hur han kämpar för att hon ska se honom igen.

I Toronto, där berättelsen utspelar sig, bor 249 superhjältar med skilda superkrafter. Perfektionisten, ja det hörs ju på namnet, blir stressad av snöflingor för att hon inte kan organisera dem. Tom tar med henne till ett orört snöigt fält och då uttrycker hon att det är helt perfekt, hon behöver inte ordna någonting. Andra superhjältar är Stresskaninen. När hon är på en fest suger hon åt sig all stress så att alla andra kan njuta. Projeceraren blir kär i Konverteraren. Hon projecerar sin kärlek på honom och får hela tiden tillbaka en konverterad form.

Det låter helt knäppt med så många superhjältar i en bok, men jag köper det rakt av. Den beskriver oss människor på pricken. Kanske är vi alla superhjältar? Alla har vi ju våra egenheter...

Jag känner på mig att jag kommer att gå och bläddra mer än en gång i den här boken. En helt perfekt present till vem som helst.

Samtidigt på ett tak i Chinatown

Samtidigt på ett tak i Chinatown av Ingrid Rudefors var riktigt bra faktiskt. Och jag skriver faktiskt, för jag brukar inte var så förtjust i svenska samtidsskildringar. Jag gillade själva historien, upplägget och känslan av att vara i New York skulle inte kunna vara starkare...utan att man var där. Som en fåtöljresenär jag är läser jag gärna böcker där det verkligen känns som att man är på den plats som beskrivs.

Drömhjärta

Drömhjärta utspelar sig på Kuba under revolutionen och i USA, dit Nora och hennes familj tvingas fly. Noras kusin, och allra bästa vän, Alicia blir kvar på Kuba och finner sin kärlek i en opassande man. Han är inte bara mörkhyad han är också på Castros sida. Ju ljusare i hyn och desto närmare släktband med Spanien, desto finare tydligen. Och kärlek över rasgränserna accepterades inte. Kärleken är ändå större och Alicia finner sig i att gifta sig med mannen som stod på samma sida med männen som avrättade hennes far för kontrarevolutionära aktiviteter. Genom kusinernas brevväxling får man läsa om hur det var på Kuba vid den här tiden (1950-talet) och samtidigt lära mer om hur hemskt det kan vara att ofrivilligt lämna sitt land.

Jag tror att jag dras till sådana här böcker. Jag undrar varför? Kanske för att jag bor tryggt i Sverige. Eller kanske för att styrkan i människors känslor blir så starka just när hon slits från sitt land och de man älskar. Jag kommer att tänka på böcker som Lahiris I väntan på ett namn och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv i det här sammanhanget.

Drömhjärta hittade jag via Cecilia Samartins första bok Senor Peregrino som också handlar om att komma till ett nytt land. Jag läser gärna fler böcker av denna författare.

Jacobs värld

Jacobs värld av Jodi Picoult

är spännande som en thriller och samtidigt lär man sig mycket om aspergers syndrom. Precis som när en bok är som bäst, underhållning och kunskap i ett. Picoult skriver ofta om problem i vår samtid och man anar att det ligger en massa informationssamlande bakom bokens tillkomst.

Jag fastnade på första sidan för Jacob och hans familj och läste den snabbt under julen. Picoult visar att det med ett funktionshinder inte bara följer problem, utan bara ett annat sätt att leva och massor av kärlek. Det är den känslan som finns kvar efteråt. Att ha gula, röda och blå dagar när man bara äter mat med den färgen och klär sig efter dagens färg låter nästan lite charmigt...kanske något man ska testa? :-)

Trogen hustru sökes

Jaha....då måste jag väl krypa till korset och erkänna att Btj (bibliotekstjänst) hade rätt den här gången! Trogen hustru sökes -vilken usel bok...eller helt usel var den ju inte...själva historien var bra och jag kan se den som film, men den gav bara en obehaglig känsla, som jag (helst som feelgoodbibliotekarie) gärna hade varit utan. Eftersom jag trodde på den här boken, trots att den fick dålig kritik, var jag tvungen att läsa hela för att förvissa mig om det verkligen kunde stämma.

Jag är inte pryd, men det får väl vara nog med erotiska beskrivningar, den ena efter den andra... Så många onödig ord och liknelser. Jag brukar tänka att det är något fel på mig när jag inte gillar en bok lika mycket som många andra...men den här gången vet jag att så inte är fallet. Författarens sätt att låta huvudpersonen vara kall och hård, men samtidigt ha ett helt vansinnigt passionerat inre liv lyckas inte övertyga mig. Jag läste någon recension att författarens sätt att skriva var annorlunda och jag hoppades att det skulle stämma och räcka för att få den lockande historien att bli en intressant historia...men så var det inte alls. Snarare var språket ryckigt, krångligt, för ordrikt och stundtals var det svårt att hitta den röda tråden. Till sist blev jag tvungen att blädderläsa boken för att kunna lägga den i från mig och få börja på någon annan.

"Olidligt spännande" ska boken tydligen vara också...Nja, kan inte hålla med där heller, även om man gärna vill veta hur det ska sluta." En trogen hustru är en internationell bästsäljare som sålt över 700 000 ex bara i USA. Utgiven på 27 olika språk.", säger bla Adlibris...Varför då? Hur gick det till?

Sköra bestar

Sköra bestar av Tawni O'dell är en sådan där bok som jag inte vill skriva om för att jag är rädd att förminska upplevelsen av den. Jag är också rätt säker på att mitt blogginlägg inte kan beskriva boken så väl som den förtjänar.

Jag gillade författarens andra böcker, Ivans återkomst, Avvägar och Kära syster så jag hade höga förväntningar när jag började på Sköra bestar och jag kan säga jag fick rätt även denna gång. Jag kommer att bära med mig berättelserna om det två bröderna och den äldre kvinnan som tog hand om dem. Om hennes kärlekshistoria med den spanske tjurfäktaren, en kärlekshistoria som fortsatte även efter döden. Om hur helt okända människor kan komma att betyda så mycket för varandra och att det inte alltid är blodsband som gör att man hör ihop.

Bara att gratulera er som inte har läst Sköra bestar än!

Vänskapsband

Jag läste Elizabet Nobles förra bok Vad mina döttrar bör veta under semestern på Mallorca,, efter att ha gluttat på den länge på jobbet. Alldeles lagom lättläst semesterlitteratur. Jag tog så klart inte med biblioteksboken till stranden utan köpte pocketvarianten, som blev smutsig och full med sand. Den var helt okej, men inte så att det gjorde mig något att slänga den efter läsningen. (Maken hittade den i sopsorteringen och tog hem den

igen :-))

När jag märkte att Noble hade gett ut boken Vänskapsband tänkte jag vänta med att låna den, men så var jag sugen på något lättläst och lånade den. Den handlar om en charmig blandning grannar i ett hus i New York. Alla befinner de sig i olika stadier av kärleksrelationer. Det var många namn att hålla reda på till en början, men eftersom Noble är bra på personskildringar flöt det på bra efter ett tag.

Boken gav väl inget bestående intryck, men för den som är ute efter en lättsam charmig historia - så ja visst! Jag skulle beskriva författarens stil ungefär som en blandning av Marian Keyes och Maeve Binchy.

Sju jävligt långa dagar

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. En helt jävla underbart rolig bok! Judd finner sin fru i säng med chefen och det beskrivs med de här orden: Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans... Visst kan man bara bli nyfiken på en sån mening?! Ingen lär bli besviken! Jag kan väl avslöja en detalj...jag kommer alltid att tänka på den här scenen när jag ser tårtljus :-)

Judd och hans familj ska sitta shiva, en judisk sorgevecka för sin döde far. Det är inte bara de enligt traditionen låga stolarna, som ställer till det. Medans släkt och vänner strömmar in kommer både ett och annat gammalt familjegroll upp på bordet.

Jag gillar Troppers sätt att skriva. Torr, svart humor blandat med helt otroligt roliga scener. Det är lätt att se familjen framför sig och jag blir inte förvånad om den här berättelsen snart dyker upp på bioduken. (Vilket förresten de flesta böcker brukar göra nu för tiden...). Man får följa alla familjemedlemmars liv och de flesta hinner ta en ganska stor vändning innan sista sidan.

Som jag skrev om hans tidigare bok Konsten att tala med en änkling så kan jag bara hurra över att det nu finns en värdig lärjunge till Nick Hornby. Grattis till er som inte har läst den än!