Jag fastnade direkt för språket i boken. Mycket som sägs mellan raderna, inga onödiga ord och roliga beskrivningar av personerna som är med i berättelsen. Speciellt ett stycke på en av de första sidorna där det beskrivs hur Tzia Bonaria låter sin adoptivdotter göra sig hemmastadd i huset har etsat sig fast i mitt sinne. Jag kan inte låta bli att tänka på anknytningsprocessen som sker när man har adopterat ett barn och kanske kan vi adoptivföräldrar lära oss några knep av Tzia Bonaria.
Läs: "Bonaria gjorde aldrig misstaget att be henne känna sig som hemma och slängde heller inte ur sig några andra såna där floskler som används för att påminna gäster om att de inte alls befinner sig i sitt eget hem. Hon nöjde sig med att vänta på att de utrymmen som stått tomma i åratal gradvis skulle forma sig efter flickan, och när dörrarna till alla rummen efter en månad hade öppnats och förblivit öppna, kände hon att hon inte hade gjort fel när hon låtit huset sköta det hela. När Maria väl kände sig hemmastadd i huset, började hon så smått visa sig mer nyfiken på kvinnan som fört henne dit."
Även själva titeln Själamakerskan låter lockande i mina öron. I boken beskrivs "själabarn" som "de barn som har blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet". Maria Listuria var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.Nu har jag ju som sagt var halva boken kvar, men jag är redan nu helt säker på att boken kan trollbinda de flesta, men eftersom jag började läsa boken i en helt underbar miljö under självaste midsommarhelgen fick den nog lite extra magiskt glans. För alla som gillar Italien, italienska bakverk och en väl berättad berättelse kommer Själamakerskan att passa utmärkt. Dessutom är den kort!
Återstår att se om den hamnar under favoriter eller inte.
